Den dolda solen
Pilen som kastar sig upp mot ljuset
mattas snart och vänder
och borrar sig ned i jorden.
Den som flyr från tyngden
fångas av tyngden.
Varför fly från sig själv?
Att finna sig själv är ju konsten:
att sluta sin andakt
i trängre och trängre kretsar
kring hostian i sin egen mitt,
den dolda solen,
som bränner allt och ger liv åt allt–
Där födes, oberört av den tunga jorden,
undret som inte är jag
och ändå mitt egnaste:
molnet av blommor,
genomandat av gryningens ljus.
Så gott som alla Kurt Almqvists skrifter genomsyras av en okonvenionell religiös världsbild. Han var konvertit till sufismen och förutom detta Sveriges mest framstående språkrör för philosophia perennis (“den eviga visdomen”)–en religionsfilosofisk strömning som menar att världens religiösa traditioner är i grunden uttryck för en och samma gudomlig essens.
Det är därför föga förvånande att Almqvists viktigaste intellektuella eftermäle är som religionsfilosof. Hans första inklination tycks dock ha varit till poesin och bland de första publicerade verken kan man räkna två diktsamlingar, Vallfärd till mitten och Gryningen är pärlemor. Även om han inte lät publicera fler dikter än dessa under sitt liv vore det lite orättvist att tolka detta som ett skärt uppbrott med poesin eller en verkan av intellektuell mognad. Almqvist må aldrig ha återvänt till vers men de dikter som han skrev utgör en sammanhängande del av av hans livsverk och samma idéer och andliga strävan kan urskönjas lika väl i hans diktning som i hans essäistik.
Det är väldigt ledsamt att Almqvists dikter nästan helt fallit i glömska i dag. Några av dessa kan räknas bland de finaste religiösa dikterna som vi har i det svenska språket.
Form
Frivers
Analys
De första tre raderna visar bilden av en pil som skjuts upp mot himlen för att sedan återvända till marken. Att pilen är siktad mot “ljuset” ger en aning om att den strävar mot någon högre insikt eller kunskap. Almqvist menar dock att denna strävan är förgäves–pilens energi utmattas innan den når sitt mål och återvänder till dess ursprung. Det externa sökandet av det gudomliga ljuset är ouppnåeligt, men den interna är inte det:
Varför fly från sig själv?
Att finna sig själv är ju konsten:
att sluta sin andakt
i trängre och trängre kretsar
kring hostian i sin egen mitt,
den dolda solen,
som bränner allt och ger liv åt allt–
Man behöver kanske inte tolka dikten i strikta religiösa termer, men ordvalet gör denna tolkning ganska självklar (“ljuset”, “hostian”, “andakt”). Den kan vidare tolkas i ljuset av Almqvists perennialistiska världsbild: extremiteterna av pilens färd motsvarar religionens yttre, exoteriska manifestering (dess riter och dogmer, till exempel), men i dess ursprungskälla finner man dess universella och esoteriska kärna.
Denna kärna finns i den enskilde individen och det är där som vi finner ett förenande med det absoluta:
Där födes, oberört av den tunga jorden,
undret som inte är jag
och ändå mitt egnaste:
molnet av blommor,
genomandat av gryningens ljus.
För att läsa fler av Almqvists dikter: https://www.lookingtoleeward.se/kurt-almqvist-1912-2001/