Dog Days

The Dog Days are the last hot days of summer which precede the autumnal mists and mellow fruitfulness.

I’ve been walking the dogs through the damps and the fogs and I love you,
           I love you I cry to the sky and the shuttering sun.
I’ve been spending my days counting all of the ways that I love you,
           And the sum of the ways that I counted amounted to one.
It’s the way that’s the best and it covers the rest and I love you,
           I love you forever since weather began to unwind,
Since the sauropod plod through the memory of God, still I love you
           Till the last lazy star fizzles out and the cosmos is blind.

You’re a child of the light, you’re a ghost in the night and I love you,
           I love you: I whisper it low to the loitering leaves.
You’re as flash as the flight of a meteorite and I love you.
           You’re the cream of the milk, you’re as subtle and silky as Jeeves.
You’re as pale as a bone and as true as alone and I love you,
           I love you: I sing to the crystalline ring round the moon.
You’re as black as the tone of the membranophone and I love you.
           You’re as luscious as honeydew sucked from a runcible spoon.

You’re as soft as the rose, you’re as solemn as prose and I love you,
           I love you: I shout it aloud to the teetering trees.
It’s the way your hair grows, it’s the splay of your toes, yes I love you.
           You’re as sweet as the scents of September borne up on the breeze.
As the North loves a magnet or cops love a dragnet, I love you
           In the darks of my heart, in the swells of the wandering wave.
As the Lady loves iron or Baptists love Zion, I love you.
           You’re as pure as poitin of Knockeen, and as sure as the grave.

You’re so fresh, you’re so funny, so bang on the money, I love you,
           As a packet of vinegar crisps loves a lager and lime.
You’re so slick, you’re so smart, so exclusive as art, and I love you,
           As an old-fashioned poet loves patterns of metre and rhyme.
As an old fashioned poet I love you, you know it, I love you,
           Though I’m crumpled and creased and obese and as ugly as sin,
I’m a popper of pills and I’m late with my bills and I love you
           And a world with you in it’s a wonderful world to be in.


Meteorologically speaking this poem is a bit of a latecomer, but good poems are good irrespective of weather or season, so here goes.

One of the main malaises of contemporary verse is its vacuity of music. Even among many of today’s reputable poets, one gets the impression that they must seriously believe that a haphazard scattering of prose somehow constitutes poetry. Coupled with a language that is often anything but playful, intellectually abstruse or just plain incomprehensible, one sometimes even suspects perhaps that they are masking a painful lack of poetic skill.

But writing formal verse in today’s day and age? There one can hardly hide. The formalist, in any art, is far more brazen for he unbares his skill more nakedly to the critical eye. It is easy to spot a bad formalist, even for readers who do not read much poetry, but it is hard, even for the shrewdest critic, to call out and expose a bad writer of free verse.

Bad formal verse is stony thoroughfare,
but I prefer that breed of line and square:
the languid labourer of foot and rhyme
who suffocates his word, but makes it chime

to the
mediocre dribbler
of haphasard line breaks
and
in–
dentations.


By saying this I really don’t want to give the idea that I am an opponent of free verse–it should suffice to read through earlier analyses that I have written to see that that is not the case. What I am contrary to, however, is the idea that verse can ever be “free”–as though anything goes with writing poetry. Unfortunately this seems to be the default position with free verse poets today. A genuine free verse poet–a rare breed indeed!–very often has to labour even harder than a formalist to excavate and sculpt his music from the poetic lode. It’s perhaps as a reactionary that I find it easier to embrace the good formalists of our era. John Whitworth, who passed away just a couple of years ago, was during his poetic career an almost unparalleled master of the technical aspect of verse but nonetheless one who could splice and imbibe it with true feeling. He certainly deserves a greater readership.

Form:

Four stanzas. The meter is predominantly written in anapests. Note the recurring pattern of internal rhymes with end rhymes.

Analysis:
The poem is set during the last, sultry days of summer. That period of blurred lines that dawdles into the autumn. The poet is out walking his dogs, reflecting on the ways that he adores his beloved. In some way there is hardly more to this poem, even if it is of some length. The poem is a failed attempt to describe the nature and scope of his love for this person and the impossibility of doing such a thing is in some ways the theme, hence the constant contradictory and sometimes just plain absurd verses used to explain it, just note some of them:

I’ve been spending my days counting all of the ways that I love you,
           And the sum of the ways that I counted amounted to one.

You’re a child of the light, you’re a ghost in the night and I love you,

You’re as black as the tone of the membranophone and I love you.

These images are scarcely relatable but anyway make so much sense in the context–to precisely define the nature of the poet’s love would also be to render it lifeless. All this therefore pardons the very sweet cliché at the end –perhaps the the only clear, unpoetic statement of his love in the poem:

And a world with you in it’s a wonderful world to be in

Enjoy!

“No admirar a Voltaire es una de las muchas formas de la estupidez”, dijo Borges. Igualmente diría que no admirar a Pablo Neruda es una de las muchas formas de la estupidez, sobre todo si eres americano. ¿Por qué? No porque Neruda sea el mejor escritor latinoamericano, sino porque èl, en su ámbito artistico es el poeta más latinoamericano. También creo que puede ser el autor hispanohablante más importante después del Siglo de Oro y uno de los escritores más importantes de la literatura moderna. Independientemente de eso, es un artista universal y sus poemas constituyen un don a toda la humanidad.

Sin embargo, por toda su fama, Neruda es muchas veces mal entendido. Es considerado un autor de poca profundidad–popular porque superficial. Por un lado, entiendo esta opinión porque muchos poemas suyos tienen una presencia casi sin comparación en la cultura popular. En el sitio Poemhunter (uno de los sitios de poesía más visitados en el mundo), por ejemplo, se encuentran varios poemas de Neruda en la lista de “Top 500 poems” y lamentablemente, estos no son poemas buenos. Escribió mucho pero entre la mediocridad puede ser difícil de encontrar las verdaderas joyas.

No obstante, entre los criticos honestos de su obra, la mayoría está de acuerdo en cual es su obra maestra. Se lo encuentra en una secuencia de doce poemas llamada Alturas de Macchu Picchu del poemario Canto General. Para entender esta secuencia es importante entender el tema del poemario entero. Canto General es un libro monumental que intenta representar la historia, la geografía, la naturaleza, la gente y más que todo, el espiritú de América Latina. En este esquema general, Alturas de Macchu Picchu puede ser considerado como un capítulo donde el poeta quiere reconciliar la civilización de America Latina colonial y moderna con la historia y alma de la civilización indígena. La secuencia, donde seguimos el poeta en su viaje desde la miseria de las ciudades modernas hasta las alturas de Macchu Picchu funciona como una alegoría donde el poeta se muda desde las profundidades de la tristeza y la confusión hasta la iluminación espiritual. El lugar de Macchu Picchu, una reliquia del mundo que existía aún antes de la llegada de los europeos, es el lugar especial donde el poeta va a tener esta experiencia.

El clímax de la secuencia se encuentra en la penúltima parte que ahora vamos a analizar. Habiendo subido a la montaña y finalmente llegado a Macchu Picchu, el poeta se prepara para hacer un acto simbólico: va a hundir su mano en la tierra. Esto simboliza la reconciliación de las dos partes arriba mencionadas.

Les animo a leer toda la secuencia (se puede encontrar fácilmente por Internet) pero igualmente quiero decir que no necesitan leerla antes para apreciar su belleza. He leído esta parte por primera vez sin conocer ni el tema del poemario entero ni la secuencia de las Alturas y su inmensidad estética y me dejó atónito inmediatamente. Espero que haga lo mismo por ustedes.

Que lo disfruten.

Alturas de Macchu Picchu XI – Pablo Neruda

A través del confuso esplendor,
a través de la noche de piedra, déjame hundir la mano
y deja que en mí palpite,
como un ave mil años prisionera,
el viejo corazón del olvidado!
Déjame olvidar hoy esta dicha,
que es más ancha que el mar,
porque el hombre es más ancho que el mar
y que sus islas,
y hay que caer en él como en un pozo
para salir del fondo
con un ramo de agua secreta y de verdades sumergidas.
Déjame olvidar, ancha piedra, la proporción poderosa,
la trascendente medida, las piedras del panal,
y de la escuadra déjame hoy resbalar
la mano sobre la hipotenusa de áspera sangre y cilicio.
Cuando, como una herradura de élitros rojos,
el cóndor furibundo
me golpea las sienes en el orden del vuelo
y el huracán de plumas carniceras barre el polvo sombrío
de las escalinatas diagonales, no veo a la bestia veloz,
no veo el ciego ciclo de sus garras,
veo el antiguo ser, servidor, el dormido
en los campos, veo un cuerpo, mil cuerpos,
un hombre, mil mujeres,
bajo la racha negra, negros de lluvia y noche,
con la piedra pesada de la estatua:
Juan Cortapiedras, hijo de Wiracocha,
Juan Comefrío, hijo de estrella verde,
Juan Piesdescalzos, nieto de la turquesa,
sube a nacer conmigo, hermano.

Análisis

El poeta ha pasado la noche en Macchu Picchu (a través de la noche de piedra…) y ahora está listo para hundir su mano en la tierra para llegar y resucitar a la civilización que está enterrada allí, es decir la civilización indígena, las raíces de América–un mundo hasta ahora muerto y olvidado (“deja/que en mí palpite/como un ave mil años prisionera/el viejo corazón del olivadado!”) . Aunque el poeta presagia la alegría enorme que va a sentir haciendo esto, no lo entiende como algo solipsistico: el poeta sabe que es un acto de sacrificio personal. Por esto dice, con tanta belleza en estos versos:

Déjame olvidar hoy esta dicha,
que es más ancha que el mar,
porque el hombre es más ancho que el mar
y que sus islas,
y hay que caer en él como en un pozo
para salir del fondo
con un ramo de agua secreta y de verdades sumergidas.

El poeta nos hace saber que quiere alcanzar algo inmaterial–quiere llegar hasta el alma del hombre–a lo que toca a toda la humanidad:

no veo el ciego ciclo de sus garras,
veo el antiguo ser, servidor, el dormido
en los campos, veo un cuerpo, mil cuerpos,
un hombre, mil mujeres.

Esta calidad universal e igualmente la conexión entre las dos civilizaciones está representada en los nombres de los versos finales: “Juan”, el nombre típico europeo es a la vez el “hijo de Wiracocha”, el “hijo de la estrella verde” y el “nieto de la turquesa”.

En esta parte del poema, el poeta no ha realizado todavía esta conexión. El poema se termina sólo con un imperativo: “sube a nacer conmigo, hermano”. La reconciliación entre las dos partes, el objetivo del poeta, ocurre en el siguiente poema. Los invito a leerlo inmediatamente después.

In the transition of seasons, from the summer that seems to vaguely meander, doesn’t the autumn rouse us like a return to reality? As much as I adore the nascent autumn, I always want to salvage something of its belated forebear and hopelessly find something to cling to… With that said, let’s get to the week’s poem.

A Word for Summer – George Seferis

We have returned again to autumn; summer
like a notebook that has tired us with writing remains
full of erasures, abstract scribblings
on the margins and question marks; we have returned
to the season of eyes that gazeS
in a mirror beneath the electric light,
lips compressed and the people strangers,
to rooms, to roads under the pepper trees
while the headlights of motorcars kill
thousands of pallid masks
We have returned; we always set out to return
to solitude, a handful of earth in our empty palms.

And yet I have once loved Syngros Avenue
the double rocking of the wide road
that would leave us miraculously by the sea,
the everlasting sea, to be cleansed of our sins;
I have loved a few unknown persons
suddenly met at the day’s ending
talking to themselves like captains of sunken armadas,
a sign that the world is wide.
And yet I have loved these very roads, these columns;
no matter if I was born on the other shore near
rushes and reeds, islands
where there were wells in the sand that a rower
might quench his thirst, no matter if I was born
by the sea which I wind and unwind in my fingers
when I am weary–I no longer know where I was born.

There still remains the yellow distillate, summer,
and your hands touching medusae on the water,
your eyes suddenly unveiled, the first
eyes of the world, and caverns of the sea;
bare feet on the red earth.

There still remains the blond enmarbled youth, summer,
a little salt dried up in the hollow of a rock
a few red pine-needles after the rain
scattered about like tattered fishing nets.

I do not understand these faces, I do not understand them;
sometimes they imitate death and then again
they shine with the lowly life of the glowworm
with an effort at once restrained and desperate
compressed between two wrinkles
on two soiled coffee-house tables;
they kill one another, they decrease,
they stick like postage-stamps to the windowpanes,
faces of the other tribe.

We walked together, we shared bread and sleep
we tasted the same bitterness of parting
we built our houses with whatever stones we had
we took to the ships, we left our native land, we returned
we found our women waiting for us
but they recognised us with difficulty, no one knows us.
And our comrades put on the statues, put on the bare
and empty chairs of autumn, and our comrades
slew their own faces. I do not understand them.
There still remains the yellow distillate, summer,
waves of sand receding as far as the last circle
a rhythm of drums pitiless and endless
blood-shut eyes sinking in the sun
hands with the manner of birds cutting the sky
saluting the ranks of the dead that stand at attention
lost to a degree I cannot control and which commands me;
your hands touching the untrammeled wave.
Autumn, 1936

Form:

Free verse, at least in its English translation. This is the first poem of the week that I have not been able to read in the original language.

First stanza
The poem takes place during the transition from summer to autumn. The two seasons are in this stanza contrasted: whereas the summer is presented as something vague, abstract, hard to comprehend (what a simile Seferis gives us!–“like a notebook that has tired us with writing…full of erasures, abstract scribblings/on the margins and question marks”) the autumn is stark, penetrating and confrontational (“the season of eyes that gaze/…in a mirror beneath the electric light,/ while the headlights of motorcars kill/ thousands of pallid masks…”). The autumn s also marked by it’s urban and artificial qualities–note the images of cars, roads and electric lights. It is also a return to something solitary and fruitless: “We have returned; we always set out to return/ to solitude, a handful of earth in our empty palms.”

Second stanza
The poet mentions that he is not completely averse to the city however. He says that he has once loved it (Syngros Avenue is one of the major roads in Athens, leading from the city centre to the coast). Here the sea is invoked for the first time in the poem and will remain a central symbol throughout. Contrasting with the merciless temporality of seasons, the sea is eternal (“everlasting”) and purifying–it ‘cleanses our sins’. He goes on to further explain that he has also loved the people inhabiting the city, though all the same juxtaposing it with his more provincial background: “no matter if f I was born on the other shore near/ rushes and reeds, islands/ where there were wells in the sand that a rower/ might quench his thirst, no matter if I was born/ by the sea which I wind and unwind in my fingers/ when I am weary.” A biographical note can be helpful here–Seferis was born close to Smyrna in the former Ottoman Empire, his family forcibly expelled in 1923 alongside hundreds of thousands of other Ottoman Greeks. It is a recurring theme in his poetry. The poem introduces a feeling of alienation in this stanza, not just geographically, but there is a sense of alienation from himself–of a man no longer sure of his own identity. Whereas he has told us just before where he was born, the stanza nonetheless concludes, “I no longer know where I was born.”

Third & fourth stanza
Just as there is something left of the summer, the poet wants to express that there is perhaps something relatable, something comprehendible to hold onto: “your eyes suddenly unveiled, the first/eyes of the world, and caverns of the sea;/bare feet on the red earth.” It is nonetheless expressed as something fragmentary, broken: “scattered about like tattered fishing nets.”

Fifth stanza
The theme of alienation continues here, specifically relating to the people around him. The people are presented as barely living “sometimes they imitate death and then again/ they shine with the lowly life of the glowworm”; mean, “they kill one another,” and unrelatable, distant, foreign–they are “faces of the other tribe.”

Sixth stanza
The “we” seems to refer to the same people mentioned in the preceding stanza. The use of this pronoun indicates that the poet and these people have many things in common–a similar origin, a similar sense of deprivation, a similar sense of alienation: “we tasted the same bitterness of parting/we built our houses with whatever stones we had/we took to the ships, we left our native land, we returned/we found our women waiting for us/but they recognised us with difficulty”. Nonetheless, the poet has ceased to be able to understand even them. All that is left, once again, like the remnant of a passing summer, are his incomprehensible and fragmentary memories that he cannot master, like a ‘hand touching an untrammeled wave.’

Jag kan med rätta bli anklagad för att ha övergivit denna blogg under sommardvalan. Det är lustigt hur man blir mindre produktiv under de stunderna man har mest tid på händerna men jag tror att de flesta kan känna igen sig i semestertidernas lojhet. Någon annan ursäkt har jag inte, fast det ändå hänt lite bakom kulisserna, främst med påfyllningen av antologisidan på svenska.

Hursomhelst är det med en viss skamkänsla som jag inte fortgått med dessa diktanalyser, så nu ska jag försöka börja låta detta komma till rätta igen. Denna veckans dikt hade jag ursprungligen tänkt lägga upp kring den första veckan i juni, i samband med skolavslutningstiden, men den får komma nu–lagom till skolstarten–istället. Som gymnasielärare kan jag inte riktigt slippa upprymdheten kring studenten, fast jag tycker att den är väldigt överdriven och ofta pinsam.

Ändå har jag en viss vördnad för tillfällets symboliska laddning–en innebörd som uppmärksammas ganska sällan men som ändå känns djupt ner. På något sätt representerar utträdet från skolans värld ett väldigt fördröjt men definitivt slut på livets mest fantastiska skede: barndomen. Det är plötsligt då som om en del av den trygghet och vårdnad som samhället tidigare förlänat oss försvinner. Vår ynklighet inför världen blottas för första gången och dess vimmel känns större, mörkare, mer oviss.

Men med denna farväl kanske ändå ett större och mer betydelsefullt utbyte: insikten att vi för första gången kan vara mästarna av våra egna öden–att vi är utrustade inte huvudsakligen med kunskap, utan med ett driv–en stridsanda–som är beredd att gå denna stundvis antagonistiska värld till mötes. Det är detta som har motiverat valet av veckans dikt, Till min son av Oscar Patric Sturzen-Becker–på sin tid känd under författarsignaturen Orvar Odd. Han är ytterligare en numera nästan helt bortglömd gestalt från vad var en gyllene ålder i svensk och nordisk litteratur. Jag hoppas att jag kan göra ett litet bidrag så han inte faller i total glömska.


Form

Parrimmade, fyrradiga strofer. Versen är stigande med blandade anapester och jamber. Notera även den återkommande medialcesuren vid radernas sjätte och sjunde stavelser.


Till min son 

(då han lagerkröntes vid Fil. Doktors-Promotionen i Lund 1865)

Det är sol över livet, likt en junidags färg
över bygder och kornfält och skogar och berg,
likt en junidags gullglans på sprittande sjö,
på syrenernas klasar och liljornas snö.

Det är blomdoft och hälsa i middagens vind,
som fyller dina lungor och smeker din kind,
och det spelar genom lunden,–vad nyfött liv däri!
Det är en tusenstämmig pastoralsymfoni.

Det är sol över livet; vad fröjd och var fest!
Njut dagen, den flyktande, som du kan bäst!
I lagern kring din hjässa bind friska rosor in,
töm sorglöst pokalen och svärma och brinn!

När glädjen så dig nalkas en flyktig sekund
att trycka helt självmant en kyss på din mund,
håll henne fast, slå armen om tjuserskans liv!
I nästa stund förgäves du smäktar: “O bliv!”

När ett ögonblick lyckan invid dig slår sig ner
och med bägaren rågad dig ljuvt i ögat ser,
tremännings drick, och hellre för djupt, än för smått!
Buketten re’n är borta förr’n timman förgått.

Med stift och griffeltavla beräknar du stjärnans ban
och vädren hur de växla från stiltje till orkan.
Ej räknar du din morgon med all din visdom ut,
-–i dag är glans på livet, så sola dig och njut!

Ty ett står för oss alla oeftergivligt fast:
på trolös våg vi drivas av blinda vindars kast;
kölen är vår och rodret,–en järnhand därom spänn!
men anden, som fyller seglen–herre för sig är den.

Och där komma, hur allt sig vänder, där komma för envar
dagar, då fästet mulnar och stormen uppåt drar,
då över livet faller en skugga tung och bred,
och midnatt sjunker i förtid över rymderna ned.

Då det knakar i varje fogning av vad stolt du har byggt,
då det brister och faller i spillror vad du trodde så tryggt.
då livets väldiga allvar med sitt ek Theon anangkä
fattar dig i din skuldra och trycker dig i knä.

Då,–-om du yngling varit med eldig själ och håg,
och vetat att njuta livet, när glatt det för dig låg,
då vet, att vara ej mindre i prövningens stund en man!
Envar kan ärligt kämpas, om han ej segra kan.

Då vet, att lyfta ditt sinne över ödena högt,
att åter resa din nacke, om ett ögonblick krökt,
att åter lappa ditt segel, om slitet i kras,
att åter trotsa vågen och stormarnas ras!

Då vet, att söka och finna i ditt hjärta, i din barm,
den heliga kraft som dövas av inga åskors larm!
Tag fotfäste åter som en stridsman, båld och god,
med oförvillat öga och med oförryckt mod!

Ty på vandringen genom livet, vart helst, hur helst det bär,
väl lärdomen, konsten, snillet, en herrlig vägkost är,
men modet, mannamodet, som ger bedriften stål,
dock bäst av allt och säkrast dig förer till resans mål.

Där alla böckers vishet ej längre räcker till,
där hjälper att din vilja det riktiga redligt vill,
och där din tanke tröttnar, där lär du efter bli
om ej i ditt bröst det sväller av ädel energi!

Träd därför ut i världen, ej endast lagerkrönt,
-–det rustar dig ej för livet, om än det pryder skönt,–
men träd därut i pansar, att striderna bestå,
till handling handen knuten: “Friskt mod, I gossar blå!”


Analys

Dikten författades till Sturzen-Beckers sons ära vid filosofie doktorspromotionen i Lund år 1865. Glädjeyran vid denna högtid gestaltas i diktens början genom idylliska landskapsbeskrivningar. Dock antyder poeten redan från början tillfällets flyktiga karaktär:

Det är sol över livet; vad fröjd och var fest!
Njut dagen, den flyktande, som du kan bäst!
I lagern kring din hjässa bind friska rosor in,
töm sorglöst pokalen och svärma och brinn!

Dikten vänder sig sedan till att handla om ödet. Vi kan omöjligen bemästra den men bör ändå inte låta oss kuvas av den:

Ty ett står för oss alla oeftergivligt fast:
på trolös våg vi drivas av blinda vindars kast;
kölen är vår och rodret,–en järnhand därom spänn!
men anden, som fyller seglen–herre för sig är den.

Kunskap må vara viktigt, men det är främst inte ett inskärpt vetande från skoltiden som utrustar oss inför världens motsättningar–det är mannamod, en mer instinktiv och själslig stridsanda som tar över vid dessa tillfällen. Det är detta som åberopas i den grekiska frasen ek Theon anangkä (en väldigt osäker översättning skulle vara “utav nödvändighetens gud(inna)”):

Då det knakar i varje fogning av vad stolt du har byggt,
då det brister och faller i spillror vad du trodde så tryggt.
då livets väldiga allvar med sitt ek Theon anangkä
fattar dig i din skuldra och trycker dig i knä.

Då,–-om du yngling varit med eldig själ och håg,
och vetat att njuta livet, när glatt det för dig låg,
då vet, att vara ej mindre i prövningens stund en man!
Envar kan ärligt kämpas, om han ej segra kan.

Ju mer man läser blir det uppenbart att dikten hyllar någonting krigiskt i människan. Detta blir kanske tydligast på slutet, vilken åberopar Esaias Tegnérs hyllningsdikt till Karl XII. Se här hur studentgossarna förädlas till karoliner:

Träd därför ut i världen, ej endast lagerkrönt,
-–det rustar dig ej för livet, om än det pryder skönt,–
men träd därut i pansar, att striderna bestå,
till handling handen knuten: “Friskt mod, I gossar blå!”

Par rapport à la période précédente, la poésie du siècle des Lumières était caractérisée par une détérioration dans la qualité esthétique. Si vous ne me croyez pas, procurez-vous une anthologie chronologique de poésie française (ou, pourquoi pas, anglaise, italienne ou espagnole) pour le témoigner. C’était une époque pleine de versificateurs, bien sûr, mais assez vide de vrais poètes.

Toutefois il y a une grande exception à ce déclin–celle des satiristes. Bien sûr, la satire avait en premier lieu ses racines dans la nouvelle liberté d’expression de l’époque mais c’était nourrie par une société où il y avait beaucoup de qui on pouvait se moquer : ses institutions, ses prétentions et même les propres idées qui en sont sorties.

La présence de la satire est le signe d’une société en bonne santé et je suppose que les satiristes, pour tout leur ridicule, sont souvent les artistes qui estiment leur société le plus. Ainsi Voltaire avec son poème Le Mondain, une œuvre qui glorifie l’époque dans laquelle il vivait mais qui en même temps le satirise. D’un côté le poème vise le discours religieux du paradis terrestre mais surtout il critique la philosophie de son contemporain, Rousseau, qui postule que la civilisation était une force corruptrice. Les deux idées présupposent que l’homme a une fois vécu dans un état parfait et c’est cette idée à laquelle Voltaire s’oppose dans ce poème.

Regrettera qui veut le bon vieux temps… ainsi commence-t-il en leur répondant. Il continue : 

Moi, je rends grâce à la nature sage 
Qui, pour mon bien, m’a fait naître en cet âge 
Tant décrié par nos tristes frondeurs.

Le poème célèbre les choses que son époque a produites : la propreté, la nourriture, l’art, la globalisation et les innovations technologiques :

O le bon temps que ce siècle de fer ! 
Le superflu, chose très nécessaire, 
A réuni l’un et l’autre hémisphère. 
Voyez-vous pas ces agiles vaisseaux 
Qui, du Texel, de Londres, de Bordeaux, 
S’en vont chercher, par un heureux échange, 
De nouveaux biens, nés aux sources du Gange, 
Tandis qu’au loin, vainqueurs des musulmans 
Nos vins de France enivrent les sultans ?

Après, le poème se dirige vers les premiers humains, Adam et Ève. Au lieu d’embellir le paradis dans lequel ils devaient habiter, Voltaire a beaucoup de pitié d’eux. Il plaint leur manque de technologie et industrie (n’ayant absolument rien, ils n’ont même jamais su ce que c’est la propriété privée), la nourriture insipide qu’ils devaient manger, le sol dur et sale où ils devaient dormir, etc. :

Ils étaient nus ; et c’est chose très claire 
Que qui n’a rien n’a nul partage à faire (…)
Mon cher Adam, mon gourmand, mon bon père, 
Que faisais-tu dans les jardins d’Éden ? 
Travaillais-tu pour ce sot genre humain ? 
Caressais-tu madame Ève, ma mère ? 
Avouez-moi que vous aviez tous deux 
Les ongles longs, un peu noirs et crasseux, 
La chevelure un peu mal ordonnée, 
Le teint bruni, la peau bise et tannée. 
Sans propreté l’amour le plus heureux 
N’est plus amour, c’est un besoin honteux. 
Bientôt lassés de leur belle aventure, 
Dessous un chêne ils soupent galamment 
Avec de l’eau, du millet, et du gland ; 
Le repas fait, ils dorment sur la dure : 
Voilà l’état de la pure nature.  

Voltaire contraste cette façon de vivre et celle de l’homme contemporain. Bien sûr, il ne décrit pas la misère et la pauvreté qui alors pesait sur la grande majorité des Français de l’époque–”l’honnête homme” dont il parle est une personne énormément privilégiée mais la juxtaposition de la pauvreté d’Adam et Ève et cette surabondance matérielle donne un bon effet. Ici, il nous guide dans sa maison :

Entrez chez lui : la foule des beaux-arts, 
Enfants du goût, se montre à vos regards.
De mille mains l’éclatante industrie 
De ces dehors orna la symétrie.
Du doux Corrège et du savant Poussin 
Sont encadrés dans l’or d’une bordure ; 
C’est Bouchardon qui fit cette figure, 
Et cet argent fut poli par Germain. 
Des Gobelins l’aiguille et la teinture 
Dans ces tapis surpassent la peinture. 
Tous ces objets sont vingt fois répétés 
Dans des trumeaux tout brillants de clartés.
De ce salon je vois par la fenêtre, 
Dans des jardins, des myrtes en berceaux ; 
Je vois jaillir les bondissantes eaux. 
Mais du logis j’entends sortir le maître : 
Un char commode, avec grâces orné, 
Par deux chevaux rapidement traîné, 
Paraît aux yeux une maison roulante, 
Moitié dorée, et moitié transparente…

À la fin du poème, Voltaire fait référence à deux exemples idéaux souvent cités : celui du monde grec classique et le jardin d’Éden. Il refuse les deux en nous disant que son monde parfait existe dans un autre endroit et un autre temps :

J’admire fort votre style flatteur, 
Et votre prose, encor qu’un peu traînante ; 
Mais, mon ami, je consens de grand cœur 
D’être fessé dans vos murs de Salente, 
Si je vais là pour chercher mon bonheur. 
Et vous, jardin de ce premier bonhomme, 
Jardin fameux par le diable et la pomme,
C’est bien en vain que, par l’orgueil séduits, 
Huet, Calmet, dans leur savante audace, 
Du paradis ont recherché la place : 
Le paradis terrestre est où je suis.

Sans doute, si Voltaire vivait aujourd’hui, il aurait vanté nos temps comme un paradis terrestre par rapport au passé. Pour tous les maux de notre monde, trop souvent nous ne l’apprécions pas à sa juste valeur. C’est beau de rêver d’un passé plus digne  mais si je devais décider quand je voulais vivre, je ne crois pas que le choix serait trop difficile.


Le Mondain

Regrettera qui veut le bon vieux temps, 
Et l’âge d’or, et le règne d’Astrée, 
Et les beaux jours de Saturne et de Rhée, 
Et le jardin de nos premiers parents ; 
Moi, je rends grâce à la nature sage 
Qui, pour mon bien, m’a fait naître en cet âge 
Tant décrié par nos tristes frondeurs : 
Ce temps profane est tout fait pour mes mœurs. 
J’aime le luxe, et même la mollesse, 
Tous les plaisirs, les arts de toute espèce,
La propreté, le goût, les ornements : 
Tout honnête homme a de tels sentiments. 
Il est bien doux pour mon cœur très immonde 
De voir ici l’abondance à la ronde, 
Mère des arts et des heureux travaux, 
Nous apporter, de sa source féconde, 
Et des besoins et des plaisirs nouveaux. 
L’or de la terre et les trésors de l’onde, 
Leurs habitants et les peuples de l’air, 
Tout sert au luxe, aux plaisirs de ce monde. 
O le bon temps que ce siècle de fer ! 
Le superflu, chose très nécessaire, 
A réuni l’un et l’autre hémisphère. 
Voyez-vous pas ces agiles vaisseaux 
Qui, du Texel, de Londres, de Bordeaux, 
S’en vont chercher, par un heureux échange, 
De nouveaux biens, nés aux sources du Gange, 
Tandis qu’au loin, vainqueurs des musulmans, 
Nos vins de France enivrent les sultans ? 
Quand la nature était dans son enfance, 
Nos bons aïeux vivaient dans l’ignorance, 
Ne connaissant ni le tien ni le mien. 
Qu’auraient-ils pu connaître ? ils n’avaient rien, 
Ils étaient nus ; et c’est chose très claire 
Que qui n’a rien n’a nul partage à faire. 
Sobres étaient. Ah ! je le crois encor : 
Martialo n’est point du siècle d’or. 
D’un bon vin frais ou la mousse ou la sève 
Ne gratta point le triste gosier d’Ève ; 
La soie et l’or ne brillaient point chez eux, 
Admirez-vous pour cela nos aïeux ? 
Il leur manquait l’industrie et l’aisance : 
Est-ce vertu ? c’était pure ignorance. 
Quel idiot, s’il avait eu pour lors 
Quelque bon lit, aurait couché dehors ?
Mon cher Adam, mon gourmand, mon bon père, 
Que faisais-tu dans les jardins d’Éden ? 
Travaillais-tu pour ce sot genre humain ? 
Caressais-tu madame Ève, ma mère ? 
Avouez-moi que vous aviez tous deux 
Les ongles longs, un peu noirs et crasseux, 
La chevelure un peu mal ordonnée, 
Le teint bruni, la peau bise et tannée. 
Sans propreté l’amour le plus heureux 
N’est plus amour, c’est un besoin honteux. 
Bientôt lassés de leur belle aventure, 
Dessous un chêne ils soupent galamment 
Avec de l’eau, du millet, et du gland ; 
Le repas fait, ils dorment sur la dure : 
Voilà l’état de la pure nature. 

Or maintenant voulez-vous, mes amis, 
Savoir un peu, dans nos jours tant maudits, 
Soit à Paris, soit dans Londre, ou dans Rome, 
Quel est le train des jours d’un honnête homme ? 
Entrez chez lui : la foule des beaux-arts, 
Enfants du goût, se montre à vos regards.
De mille mains l’éclatante industrie 
De ces dehors orna la symétrie. 
L’heureux pinceau, le superbe dessin 
Du doux Corrège et du savant Poussin 
Sont encadrés dans l’or d’une bordure ; 
C’est Bouchardon qui fit cette figure, 
Et cet argent fut poli par Germain. 
Des Gobelins l’aiguille et la teinture 
Dans ces tapis surpassent la peinture. 
Tous ces objets sont vingt fois répétés 
Dans des trumeaux tout brillants de clartés. 
De ce salon je vois par la fenêtre, 
Dans des jardins, des myrtes en berceaux ; 
Je vois jaillir les bondissantes eaux. 
Mais du logis j’entends sortir le maître : 
Un char commode, avec grâces orné, 
Par deux chevaux rapidement traîné, 
Paraît aux yeux une maison roulante, 
Moitié dorée, et moitié transparente : 
Nonchalamment je l’y vois promené ; 
De deux ressorts la liante souplesse 
Sur le pavé le porte avec mollesse. 
Il court au bain : les parfums les plus doux 
Rendent sa peau plus fraîche et plus polie. 
Le plaisir presse ; il vole au rendez-vous 
Chez Camargo, chez Gaussin, chez Julie ; 
Il est comblé d’amour et de faveurs. 
Il faut se rendre à ce palais magique 
Où les beaux vers, la danse, la musique, 
L’art de tromper les yeux par les couleurs, 
L’art plus heureux de séduire les cœurs, 
De cent plaisirs font un plaisir unique. 
Il va siffler quelque opéra nouveau, 
Ou, malgré lui, court admirer Rameau. 
Allons souper. Que ces brillants services, 
Que ces ragoûts ont pour moi de délices ! 
Qu’un cuisinier est un mortel divin ! 
Chloris, Églé, me versent de leur main 
D’un vin d’Aï dont la mousse pressée, 
De la bouteille avec force élancée, 
Comme un éclair fait voler le bouchon ; 
Il part, on rit ; il frappe le plafond. 
De ce vin frais l’écume pétillante 
De nos Français est l’image brillante. 
Le lendemain donne d’autres désirs, 
D’autres soupers, et de nouveaux plaisirs. 

Or maintenant, monsieur du Télémaque, 
Vantez-nous bien votre petite Ithaque, 
Votre Salente, et vos murs malheureux, 
Où vos Crétois, tristement vertueux, 
Pauvres d’effet, et riches d’abstinence, 
Manquent de tout pour avoir l’abondance : 
J’admire fort votre style flatteur, 
Et votre prose, encor qu’un peu traînante ; 
Mais, mon ami, je consens de grand cœur 
D’être fessé dans vos murs de Salente, 
Si je vais là pour chercher mon bonheur. 
Et vous, jardin de ce premier bonhomme, 
Jardin fameux par le diable et la pomme,
C’est bien en vain que, par l’orgueil séduits, 
Huet, Calmet, dans leur savante audace, 
Du paradis ont recherché la place : 
Le paradis terrestre est où je suis .

Till min son

(då han lagerkröntes vid Fil. Doktrors-Promotionen i Lund 1865)

Det är sol över livet, likt en junidags färg
över bygder och kornfält och skogar och berg,
likt en junidags gullglans på sprittande sjö,
på syrenernas klasar och liljornas snö.

Det är blomdoft och hälsa i middagens vind,
som fyller dina lungor och smeker din kind,
och det spelar genom lunden,–vad nyfött liv däri!
Det är en tusenstämmig pastoralsymfoni.

Det är sol över livet; vad fröjd och var fest!
Njut dagen, den flyktande, som du kan bäst!
I lagern kring din hjässa bind friska rosor in,
töm sorglöst pokalen och svärma och brinn!

När glädjen så dig nalkas en flyktig sekund
att trycka helt självmant en kyss på din mund,
håll henne fast, slå armen om tjuserskans liv!
I nästa stund förgäves du smäktar: “O bliv!”

När ett ögonblick lyckan invid dig slår sig ner
och med bägaren rågad dig ljuvt i ögat ser,
tremännings drick, och hellre för djupt, än för smått!
Buketten re’n är borta förr’n timman förgått.

Med stift och griffeltavla beräknar du stjärnans ban
och vädren hur de växla från stiltje till orkan.
Ej räknar du din morgon med all din visdom ut,
–i dag är glans på livet, så sola dig och njut!

Ty ett står för oss alla oeftergivligt fast:
på trolös våg vi drivas av blinda vindars kast;
kölen är vår och rodret,–en järnhand därom spänn!
men anden, som fyller seglen–herre för sig är den.

Och där komma, hur allt sig vänder, där komma för envar
dagar, då fästet mulnar och stormen uppåt drar,
då över livet faller en skugga tung och bred,
och midnatt sjunker i förtid över rymderna ned.

Då det knakar i varje fogning av vad stolt du har byggt,
då det brister och faller i spillror vad du trodde så tryggt.
då livets väldiga allvar med sitt ek Theon anangkä
fattar dig i din skuldra och trycker dig i knä.

Då,–om du yngling varit med eldig själ och håg,
och vetat att njuta livet, när glatt det för dig låg,
då vet, att vara ej mindre i prövningens stund en man!
Envar kan ärligt kämpas, om han ej segra kan.

Då vet, att lyfta ditt sinne över ödena högt,
att åter resa din nacke, om ett ögonblick krökt,
att åter lappa ditt segel, om slitet i kras,
att åter trotsa vågen och stormarnas ras!

Då vet, att söka och finna i ditt hjärta, i din barm,
den heliga kraft som dövas av inga åskors larm!
Tag fotfäste åter som en stridsman, båld och god,
med oförvillat öga och med oförryckt mod!

Ty på vandringen genom livet, vart helst, hur helst det bär,
väl lärdomen, konsten, snillet, en herrlig vägkost är,
men modet, mannamodet, som ger bedriften stål,
dock bäst av allt och säkrast dig förer till resans mål.

Där alla böckers vishet ej längre räcker till,
där hjälper att din vilja det riktiga redligt vill,
och där din tanke tröttnar, där lär du efter bli
om ej i ditt bröst det sväller av ädel energi!

Träd därför ut i världen, ej endast lagerkrönt,
–det rustar dig ej för livet, om än det pryder skönt,–
men träd därut i pansar, att striderna bestå,
till handling handen knuten: “Friskt mod, I gossar blå!”

Den svenska wikipediasidan om George Stiernhielm ger på ett osedvanligt sett en nedsättande värdering av Stiernhielms poesi:

“Stiernhielm var inget skapande skaldesnille i högre mening, även om han visserligen även i skaldebegåvning stod långt framför sina föregångare inom den svenska litteraturen; det var egentligen som språkkonstnär, genom den utbildning han gav svenska språket, som han utövat ett så stort inflytande på Sveriges vitterhet.”

Ingen källa ges till detta konstaterande och då kan man lätt bli lurad att uppfatta det som allmän lag. Detta blogginlägg ska försöka bestrida denna uppfattning genom att ådagalägga Stiernhielms estetiska bidrag till svensk diktning. Han är sålunda inte bara, som artikeln antyder, en flyktig gnista som gav upphov till en större eld utan är i sin egen rätt en väldig, levande låga vars ljus och värme bör oss vara en samlingsplats för insikt och behag. Jag tänker bevisa detta genom en kort analys av hans mest kända verk, Herkules.

Dikten är en allegorisk moral kring hur en ung och adlig man på 1600-talet borde leva sitt liv. Det är lätt att tro att Herkules, som namnet antyder, är ett slags hjältefigur i dikten, men det är han inte. Snarare företräder han en 1600-talets everyman som måste besvara den uråldriga frågan: “hur ska jag leva mitt liv?” Dikten inleds med att beskriva hur den unge Herkules är fylld av tvekan och ångest inför detta beslut. Medan han grubblar över detta blir han besökt av den övernaturliga Fru Lusta och sitt följe: hennes tre döttrar Lättja, Flättja, Kättja samt hennes son Rus. Lusta berättar för Herkules att meningen med livet är följa fröjden. Hon betonar detta bland annat genom att påpeka hur ingenting i denna värld består:

Efter döden är ingen fröjd. När anden är ute, 
var bliver all vår lust? När ögat har intet att se mer, 
ögat har intet ljus och örat har intet som höres,
var bliver all vår luft när kropp och själ äro skilda? 
I det mörka eviga tysta! 

Hon erbjuder Herkules sin avkomma att stå honom till tjänst i detta: Lättja ska se till att Herkules aldrig behöver bemöda sig med arbete, Kättja tillgodose hans åtra och Flättja försäkra att han alltid är bekymmerslös. Rus å andra sidan ska se till att fördriva Herkules tid med spel, dryck och annat roligt upptåg. Lusta varnar för de sysslor som Herkules ska undvika: att skriva (ty skönt kvinnfolk behagas ej av bläckbesudlade händer), studier, och krigskonst. I stället föreslår hon mer lämpliga sådana: läsning av världslig litteratur, spel, dans, musik och fylleri. När Lusta redogjort för allt detta avslutas hennes tal med en beskrivning av den väg där hon menar Herkules bör fullfölja sitt levnadsstråt. Det finns få beskrivningar som är så sinnligt utsökta som denna i svensk poesi:

“Vägen är jämn och bred, bland rosor och ljuvliga liljor 
makliga rinner han hän genom ängar och fuktiga dälder. 
Skogen är lustig och kvistarna full av kvittrande fåglar.
Allsköns fruktbara träd, pomeranser och kandiska druvor,
allstädes här och där vid vägen å bäckarna finnas,
Många små menlösa djur man ser där spelande springa, 
källor och levande vatten, fördelt uti många små bäckar, 
ruska så saktliga fra mgenom blanka små glittrande stenar. 
Den svala västvind surrar ibland och raskar i löven, 
spridand’ en ljuvelig lukt av blommor och hälsosam’ örter, 
susar i saktan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen. 
Allt är täckt vad här ögat ser, och fötterna träda. 
Kom, kom Herkules, kom! Utan högre betänkande, följ mig!”

Ja, denna bana skulle övertyga även de mest ihärdiga, och Herkules, övertalad, ger sig av dithän men inte förrän han hejdas av en ny övernaturlig uppenbarelse: Fru Dygd. Hon varnar Herkules från att ta den väg som i början tycks skön men som till slut ändar i eviga jämmer och fördärv. Istället manar hon Herkules till den steniga och brokiga väg som leder till en saligare glädje. Dygderna hon uppmanar Herkules att följa är arbete, ärlighet, visdom, fromhet och ett nyktert leverne. Dygds utläggning kan bli lite tjatig efter ett tag men Stiernhielm tillför henne en moralisk kraft. I följande utdrag rasar hon mot Lusta:

Hon! Hon leder en väg både jämn och bred utan omak, 
gent rätt fram i fördärv. Han glider all makelig utåt 
lutande, lätt till gångs, men bratt, och brattar’ åt ändan, 
intill dess där är intet mer håld. Den resande måste 
ränn’ och ränna till dess han störter och stadnar i avgrunden. 
Där honom harm, jämt ånger och ve och evarande jämmer, 
samvetesagg och kval, den odödlige masken och elden 
möta med öppen gap och anamma till eviga plågor. 

Dygd avslutar sitt tal med att be Herkules tänka på ungdomens kortvarighet. Hon beskriver hur erbarmlig en dygdlös man är i ålderdom genom en liknelse med ett gammalt och övergivet hem:

när stöd och stolparna bugna, 
gavlarna luta fram ut och väggarna slå sig i rämnor, 
taket gristnar i dropp och huset begynner at braka, 
kvarnen har ingen gång eller gny, och fönsterna mörka, 
malört utur var knut, döva nässlor i springorna växa,
hanan å gyllande brand, springer inte mer om, lokar halsen, 
lyder allsingen vind, men hänger och hotar att falla, 
harpan hon är förstämd, lyder intet, strängarna snarra;
då är i samma palats slätt lust mer, fröjden är ute:

Och läs sedan vilken isande redogörelse hon gör för döden!

Sådan är människokropp: när åldern kommer och åren 
kröka din hals och rygg, både händer och huvudet darra, 
knän bliva styv, din fot han vacklar och du måst’ på siston’ 
trefotat hjälpa dig hän, som barnen i början, å fyra. 
Vinterblommor uppå din kind som saftlösa plantor 
gro och gråna med hast och hösten i huvudet hyser, 
håren flytta dig av som vissnade löv utav aspen, 
skallan snöd blicker ut där nu spela krusade lockar, 
tänderna fall’ och falna där hän de kvarlevda stumpar 
vinn inte mala sin mäld; men målet de märkliga stympa; 
öronen dövna sin kos och hörseln hon tappar och tyner,
ögonen dunkla sin koos och synen molnar i mörker,
krafter och allt fyker hän, och döden kikar ur ögon: 
vett och sinne gå bort, fördvälmas i dvas och i glömska; 
döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.”

Och så avslutas dikten. Vilket kusligt slut! Man undrar nästan ifall detta är ett fragment där slutet inte kommit med. Samtidigt har allegorin sitt logiska slut här: Herkules har inte fattat något beslut vid denna korsväg. Hur vi väljer att leva våra liv är oss ännu en öppen fråga.

Form/meter

Orimmad hexameter. Jag har själv moderniserat en del av den ålderdomliga stavningen för att göra dikten lite mer lättillgänglig, detta utan att ändra mening och skandering.

Herkules

Herkules arla stod upp en morgon i första sin ungdom, 
fuller av ångst och tvik huru han sitt leverne börja 
skulle, därav han pris kunde vinna med tiden, och ära. 
I det han alltså går uti tankar, och högsta bekymmer, 
trippar ett artigt viv, dock lätt av later och anseend 
till honom an, blommerad i margfalsfärgade kläder;
glimmand’ i pärlor och gull och gnistrand’ i dyrbara stenar, 
skön av anlete men (som syntes) sminkad och färgad
som en driva snövit, med rosenfärgade kinner, 
käckögd, djärv utav uppsyn, av huld var hon fyllig och frodig, 
gullgålblänkandes hår, bekrönt med rosor i pärlor.
Lusta var hennes namn, vittdyrkat i världenes ändar. 

Denna var intet allen. Hon kom med tre sina döttrar
samt sin son, deras broder, häran i sådana lynde: 
en var tröger å fot, halvsovande, gäspande, tunglynt, 
ovulin i sin dräkt, obörstad, och solkot i klädom, 
dock var hon illa beprydd med en krans av svimmel och vallmo. 
Hon bar ett hyend’ inunder en arm, och kortspel i handen,
koxade kring var hon for och klådde gemenliga fingren. 
Lättja var hennes namn, av moderen ärnat i vaggan. 
Andre var morlik, dristig och kön, med mysande munne, 
värvde sin’ plirögon om med lekande, lockande later. 
Evar hon gick, drog hon å sig var mans ögon och ålit. 
Klädd var hon i fint skir att hon synts vart klädd eller oklädd. 
Svanvitan hals därå spelande ringsvis krusade lockar;
tittarne tittade fram utu floret och halvbara brösten. 
Giljand’ i lönliga vis, och puffande, pyste till älskog. 
Hon had’ ett eldfyre på sin hand, stål, tunder och flinta. 
Kättja var hennes egentliga namn, kärälskelig allom.
Sällsynt av anlete var den yngst’ av dessa tre systrar: 
ett öga grät, med det andra då log hon, snart var hon efterst, 
snart var hon föråt i tripp-trapp, snäller och dansvig å fotom. 
Hon var klädd oppå fransk, därå allt var brokot och krokot,
ringat och slingat i kors med fransar i lyckjor och nyckjor, 
pappat och knappat i längd och i bredd med spitsar och litsor 
runt omkring, och i ring, à la-mode, beflittrat och splittrat. 
Hon bar uppå sin hand ett seglade skepp utan styre.
Flättja hon het, är mycket avhållen av mesta vår ungdom.

Jämt henne kom där ock vältande fram en stinner en sälle,
fnyste och pyste så medan han gick, han rullade fotlös
som ett marsvin häran, var brusande röder och dropp-ögd.
Han bar en krans å sitt hövd inflätad’ i revor med huble- 
tuppor allom bevävd, bland friskdaggdrypande druvor. 
Glas hade’n i sin hand och en brinnande lunta kring armen, 
samt därinunder en rulle tobak och pipor i kransen. 
Så kommen an, och denne var tärnornas livlige broder. 
Rus heter han, är en lustig i lag, tidkortelig Hanse 
(Rapp var denna gång inte där hos, var ute på värvning).
Denne var Lustas följd, och prakt uti bunad och hovsind,
efter en ärebödig ögnlat, handkyss och vyrdliga knäbukt 
börjar hon ett sött tal på sätt som följer av ordom: 

“Herkules! Stolt av mod, av blod högädeler herre, 
vad för en ångst och kval är den ditt hjärta betungar?
Vad för tvekan är i din hug? Beskåda din ungdoms- 
blomster och år: din färga, din hy, dina blysande kinner! 
Pröva din ögons makt, din oförlikliga fägring
älskad och önskad utav de vänaste jungfrur i landet. 
Tag dina gåvor i akt medan åren och dagarna lida,
sätt dina krafter i bruk förrän åldern och gråhåren yppas. 
Tänk, här är inte bestånd i världen, och allt är i loppet, 
såsom en eld, en ström, ett glas, ett gräs och en blomma 
brinner och rinner och skin och grönskas och blomstras om afton, 
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat om morgon: 
alltså människoliv som rök försvinner i vädret. 
Hel i dag och sund, frisk, lustig, fager och röder: 
morgon är kaller i mun, stockstelnad, styver och döder. 

“Döden molmar i mull allt vad här glimmar och glänser.
Döden kastar å kull allt vad är yppert och högt är. 
Döden krossar i kras allt vad här kraft har och helt är. 
Döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är. 
Döden dväler i dvalm allt vad här levnad och liv har.
Döden raffar å väg allt vad här aktas och älskas.
Döden själver är intet, och gör allting till allsintet.
Efter döden är ingen fröjd. När anden är ute, 
var bliver all vår lust? När ögat har intet att se mer, 
ögat har intet ljus och örat har intet som höres,
var bliver all vår luft när kropp och själ äro skilda? 
I det mörka eviga tysta! 
Så är i känslan och ingen fröjd där kroppen är ingen. 
Vad är ock lukt och smak där varken är ång eller anda? 
Ack! att ock ingen dröm är uti den eviga sömnen!
Solen bärgas, och var dag vanskar han ljuset i mörker 
men kommer upp och mörnar igen, var morgon, å skiftes: 
människoliv icke så, när det en gång skrider under, 
kommer’et aldrig igen, men blir i det eviga mörka. 

“Detta betänk, och lev så länge du lever i världen! 
Mig följ, träd mig bi: på lust och fröjdiga dagar 
skall dig ej vara brist: skön kvinnfolk, lustiga bröder, 
spel och sång, gott vin, mjuk säng och kräsliga rätter 
dig skola vara beredd så natt som dag och all ögnblick. 
Fröja skall vara dig huld, min allsomkäraste syster, 
Fröja dess övervälde behärskar jorden och havet, 
himmel och all element, bland gudar och alla gudinnor, 
äldst, och den ädlast’ hon är, allslevande moder och amma. 
Hon skall bliva din alldaga gäst och ljuvliga bivist;
Lekar och Löje därhos med skämt och all’ artiga Pussar. 
Jämte de tre (sina täckliga tärnor,) nådegudinnor, 
samt självsviljande blinda, gullvingade, nakote, snälla, 
lilla, med pilar och bloss och båga beväpnade skytten, 
den hjärtbindande, tvingande, slingande, väldige kämpen, 
högmodsdämpande, sinneberövande, stridsamme hjälten 
Astrild, Fröjas son, din jakt skall denne beställa. 

“Mera, min Herkules, hör! Jag har tre fridaste döttrar: 
dem du här hos mig ser, lik’ i dygd, men av olika kynde. 
Lättja, och Kättja, så heta de två, och Flättja den yngsta; 
hjärtans barn, god’, och hysliga tärnor och ärliga systrar. 
Lättja gör ingom men: är from och spaker i verkom; 
Lättja gör intet rumor, far saktliga fram, driver ingen; 
Kättja gör allom lust, är fräck, och köner i åtbörd.
Kättja är vacker och vaker och kvick uppå rolet i vänding. 
Flättja far hit och dit: snart ler, snart gråter av ingo, 
lättlynt, flater, och frak, och lägger alls inte på hjärta. 

“Dessa tre systrar dig till tjänst skola stundliga stånda. 
Vad i ditt hus och hov görs tarv skola de samma syssla. 
Lättja skall bädda din säng, och Lättja skall söva din’ ögon; 
Kättja skall väcka dig upp, och Kättja skall blåsa dig eld upp. 
Flättja skall vara din id, och Flättja skall vara ditt arbet; 
Flättja skall flytta din ord, dina saker och ärende driva. 

“Dessa med samt min son herr Rus deras samkväda broder
dig till tjänst skola stå från morgon allt inuti morgon. 
Rus ditt hemliga råd skall mästra ditt hov och all uppvakt. 
Astrild ymst med herr Rus din tid skola lämpliga korta,
sorg och samvetesagg fördriva med allrahand apspel.

“Bort med papper och bläck, bort böcker, cirklar och pennor; 
skulle du smitta din hand, din’ adlige mjölkvita finger 
skulle de fläckas i bläck, huru ville du frustugan vittja? 
Grepe du en under kinn eller komme vid hals eller handen, 
“Fy!” skulle bliva din tack, vad skulle full systrarna säga? 
Sudla sig skrivar’ uti sitt bläck, lät klerker och djäknar 
möda sig i sin bok, lev mätare cirklar och pennor. 
Du är av ädlare blod, din ätt det skulle vanära. 
Men där tiden dig bleve lång och skulle sig hända 
att en otidig lust skulle binda din hug till att läsa 
så vare dig befallt den härlige lärare Naso 
i sin giljare-konst, Amadis, Marcolfus och andre, 
som i gemen äro tryckta på dansk, Melusina. 
Kejsar Octavian, Finck Riddare, skön Magelona.
Samt den tröstrika kärlekslärdomsfulla Diana, 
Schäfer Amandus, kysk’ Amaranth’, Eromena, Chariclia, 
Eurialus, Fiammetta, Calisto, le Cento-novella, 
Ugelspegel, ändock han är något grov uti pussar,
jämte den tidfördrivlige Claus bör’ inte föraktas. 
När du nu kommer till högre förstånd och vill uti lärdom 
yppare bliva än all’ andre, så läs och lägg uppå hjärta, 
La Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna: 
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr’ Aretino, 
samt den högtstiliserad’ Retorica delle Puttane,
jämte vad mer uti Flättjones ymniga bibliotek finns. 
Flättjan är här uti lärd, och kan dig mästerlig öva. 

“Eljes är ock en bok av fyra regerande kungar, 
däri du nogsam lust och tröst och månghanda finner
till din tidsfördärv (fördriv, jag ärnade säga) 
däri vi finna la bête, triumf, rus, krympa, manelle, 
färgan och munta därhos, styr-volt, karniffel och femkort, 
hypken, pittela-pump, trapeleer och primeer och pikette. 

“Brädspel är ock en lust, i tick-tack och all-bowerie 
damen- och fruenspel, ut-och-in, förkehren, och irisch 
och vad dylika mer är som dig tjänar i övning. 
Lättjan är häruti god, hon kan dig lekarna lära. 

“Djupbesinnade hjärnbrott, höga latiniska fraser
fly som en orm! De villa ditt huvud och kränka din hälsa. 
Vartill studera? Du blir vart doktor, präst eller abbot. 
Är du då lysten å jakt, tarvst aldrig dyrka Diana, 
lystr’ och söka till skogs, fara, ränn’ och göra dig omak, 
våga ditt yngligablod mot björnar och farliga lejon.
Kättja, min ungdoms lust, min dotter och älskliga livsfrukt, 
skall dig föra på jakt som hjärtat och livet må lysta: 
rådjur och hinder av huld, svanvit’ och lena som ullen, 
af sötsockerdrypande mun, röderosende läppar, 
kärliga, sävliga djur, finljuvliga, fogliga tärnor, 
hitsiga, kitsliga, modiga, frodiga, kåta medusor: 
spake som däggande lamm och vilda, som hjortar i brunsten. 
Dess’ äro djuren, oppå dem du skall öva din mandom. 
Astrild vet deras spör och kan dem artliga vängja, 
Astrild snarfota skall din garn uppställa med lämpa. 
Gilja kan han och gildra med list. När Kättja begynner 
blås’ i sitt horn, och hundarna janka, då skall du med hjärtans 
lust och nöje få se huru djuren i garne besnärjas.
Här går’et an. Kön Astrild han fäller och spänner och skjuter.

“Övning i vapen och skaft bemödar ryggen och armar. 
Fäkt’ och ränna må den som har för mycket av hälsan. 
Snart är ett öga sin kos, om bollen springer å klingan. 
Snart är en hals avbräckt, om hästen snavar och störtar. 
Bort med sådana lek där ögon och hals står i våda. 
Dock med måtta så måste det ske: din häst lära tumla, 
skjut’ och ränna till rings så mycket som där uppå löper, 
att du må skyns var’ av adelig ätt och mer än en bonde. 

“Dansa gör ingom ont; dans kan din hälsa bevara: 
dans en hälsobot är; dans lisar allt arbet och omak. 
Ingen om aftonen är så trött han skulle ju dansa. 
Dans’ är en ädele konst, gör gunst hos fruer och jungfrur. 

“Vill du då stormar och strid? Min son skall föra baneret. 
Min Son Rus, uti kannor och krus, uti gruvsamma bolkar
dig skall öva med art och drilla på vänster och höger: 
kommer i fält mot dig en flock av fuktige bröder, 
tappert sätter han an med sådan en iver och allvar 
att han i lisla stund skall fälla de modige hjältar 
som rätt nu stodo käck och köne som oxar i golvet. 
Komme där ho som vill, han vet dem möta med allvar. 
Stå skola troliga bi goda, gamla, välövade kämpar, 
fransman Monsieur Avous och välske Signor Vi-fo-brindis, 
och för all’ ander förut den redlige svenske Gott-år-bror 
jämte den aldrig otorstige tysken, Sauf-du Rein-aus-Hans. 
Bössor och svärd är här intet i bruk för slanger och mörser. 
Morgonstjärnor, fyllda granater och halva kanoner 
gå här i svang store barkenmejere, bullar och bolkar 
fyllda på brädd, djupa tumlar och humpar och höga bokaler.
Hugg, stick, slå vari långt härifrån (dock somliga bjässar 
finnas ibland som knappt kunna låtat och hava det laget). 
Krut och lod är här intet i bruk: man sätter istället 
klart rensk vin, bacheracher, en mentzer och ljuvliga necker. 
Rinkhauwer, moskateller af gudarna drickes och älskas, 
spanska därhos, alikant, blank bastard, och söta kanarier. 
Petersimens, stark frontiniak och fransk vin i nödfall. 
Jämte klaret, hypokras och flerhand’ lystliga drycker. 

“Sedan är ock gott öl som Rus skall bringa på banen: 
Brunsvigs mumma, possnäll, garley, och Halbersta’ bryhan. 
Zerbest- och rostockeröl, Fyns mjöd och västgöta mölska, 
knisnak och rumeledois; men bort med kuckuk, och rastrum. 

“När nu blåses alarm och dundras i trummor, och pukor: 
lösen är given: Holà Rundà-rundà-dadinella!
Sätter i bröstet tillika, Gott-år-bror och Sauf-du-rein-aus-Hans, 
högre flygelen kommenderar Monsieur Avous, den 
vänstr’ in furia svänger häran colonel Vi-fo-brindis. 
Här gäller an: halvt, helt, sätz an, in floribus, hals auf: 
korl-morl-puff, in ein Schluck, ohne tuck, ohne schmuck, ohne bartwisch, 
more palatino, tre-på-ra, ne gutta supersit! 
Här sätts an uti kors och i kvär, oppå rad och i runden, 
här sätter an var oppå sin man, här sturlas och stormas, 
här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas. 
Här mån barkenmejer herümmeregahn, med de diupa, 
halvmanshöga bokaler, och herredryckshållande bolkar. 
Artilleri bringes an, kritvita brabandiska pipor 
jämte det allerskönste verginska tobak som i staden 
finns. Här är eld, här är lunta, giv fyr, lät gnistra, lät röka.
Såsom i Nobis krog de nu sitta bland eld, uti dimman. 
Rus går om här, han manar, och trugar, han hörter och yrker
intill dess att striden är all. Av de modige kämpar 
raglar här en, en staplar, en stupar, och falla de hopvis. 
Välter här en i bänk så ränner en huvud i väggen. 
En ger upp andan och allt, en somnar och kivar en annan. 
Annor gråter, och ler den tredje. En sitter och kväder. 
En plägar älskog och bannas en annan om alla sjutusen. 
Summan är det: när alla ge tapt och spelet är ute, 
prisen han är då din, dig hembärs seger och ära. 
Drick till dager är livs och sömnen rinner i ögon! 
När som solen han är uti närmaste trappa til uppgångs,  
lägg din ögon ihop, då kommer sötaste sömnen! 

“Gör dig alls intet kval, var alltid lustig och sorgfri: 
Akt’ icke fåfängt ros eller last för skam eller ära!
Ära så väl som skam äro wind och namn utan ingäld. 
Gör vad dig rinner i hug, ty dig och dinlika funkar 
skriven är ingen lag, för larvor löpa små gossar.
Bönder och dylika pack man plägar skräcka med lagen. 
Spindelen i sin garn bestrickar spinkote myggar, 
getingar snorra sig ut, och slippa de brummande bromsar. 
Sådan är allmäna lag: de fattiga fastna, besnärjas,
stolta och stora gå fri och slippa de trotsiga drottar.

“Nu min Herkules, kom, utan högre betänkande följ mig! 
Vägen är jämn och bred, bland rosor och ljuvliga liljor 
makliga rinner han hän genom ängar och fuktiga dälder. 
Skogen är lustig och kvistarna full av kvittrande fåglar.
Allsköns fruktbara träd, pomeranser och kandiska druvor,
allstädes här och där vid vägen å bäckarna finnas,
Många små menlösa djur man ser där spelande springa, 
källor och levande vatten, fördelt uti många små bäckar, 
ruska så saktliga fra mgenom blanka små glittrande stenar. 
Den svala västvind surrar ibland och raskar i löven, 
spridand’ en ljuvelig lukt av blommor och hälsosam’ örter, 
susar i saktan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen. 
Allt är täckt vad här ögat ser, och fötterna träda. 
Kom, kom Herkules, kom! Utan högre betänkande, följ mig!”

***

Herkules övertalt, som en ung och hitsiger herre, 
var uppå språng, steg till, och ville nu följa fru Lusta: 
I det en annan kom, i frus hamn, mänskelig ansedd 
dock icke människa, men en trofast ädel gudinna. 
Hon var sedig uti sin gång och vördig av anseend, 
viktig i later, full med allvar och ärlig av uppsyn.
Brun under ögon’ och bränd av solsken, mager av hulde, 
renlig i dräkt, snövit, av silverblänkande klädnad, 
slätt och rätt och skär på det ärliga gamla maneret. 
Denne lät up sin mun och talte med allvarsam ordom: 

“Hercules, ädel av ätt, till ära född och erkoren, 
vart vill detta? Se till, statt stilla, betänk dig. 
Vet du ock ho den är, den med dig snackar i löndom? 
Denne, dess pipa så sött dig flistrar och lockar i drömmar? 
Tag icke lättliga råd av den dig icke bekänd är. 
Denne som för dig stod, den du mentst vara gudinna 
är ifrå Stygia putt, hin stygges dotter och alster. 
Lusta ger hon sig namn, fru Lasta med rätta mån heta. 
Dock om laster och skam äro lust, om lust står i odygd, 
billiga med allt fog, mån hon sig kalla fru Lusta.
Vad giver hon för råd? Gud trösta den där oppå liter! 
Hon! Hon leder en väg både jämn och bred utan omak, 
gent rätt fram i fördärv. Han glider all makelig utåt 
lutande, lätt till gångs, men bratt, och brattar’ åt ändan, 
intill dess där är intet mer håld. Den resande måste 
ränn’ och ränna till dess han störter och stadnar i avgrunden. 
Där honom harm, jämt ånger och ve och evarande jämmer, 
samvetesagg och kval, den odödlige masken och elden 
möta med öppen gap och anamma till eviga plågor. 
Vakta, min vän, se till, se denne blir ändan å fröjden 
som dig denne så skönt avmålar och bildar i sinnet! 
Nej, min son, icke så. Till sällhets paradis ingen 
nåkas i så måtto. Sömn och rus och lekar och löje, 
föra dig inte där in, men idkesamt arbet och omak,
nycktert leverne, lust till ärlighet, allvare visdom, 
leda dig in uppå min’, det är, dygdenas steniga fotspår. 
Min väg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar, 
muddig och ojämn, djup och beväxt med tistlar och törne,
bär allt uppföre stält, mot våndliga klackar och kyfter 
tills emot ändan där dig trötta och klivande möta 
Styrk och Tröst. De räcka dig hand, de stödja, de lyfta 
intill dess din fot är fästad och stadder å banen 
som sedan även, och god, dig förer i salighets hallar. 
Här bliver omak och arbete lönt, din möda bekrönes 
med obegripelig hugnad och fröjd samt eviga lisa, 
oförvanskliga nöjd och glädje ditt hjärta belysta. 
Du då finner i höjderna nåd och täckelig ynnest 
hos både kvinnor och män, du fägnas och äras av allom.

Fröja med hennes son, dem fly som paddor och ormar.
Fröja med hennes son äro farliga, skadliga gäster. 
Ljuvliga träda de till men svika med ånger och ymka.
Hälsa, med mod och blod, gods, penningar, heder och äran 
stjäla de sinom värd, och drivan å lykton ur husom. 
Armod och hån och spott, ont samvet och kränkliga plågor 
leva de den dem hyser, och den dem främjar och älskar.
Så löna de! Bort, bort, med sådana gäster ur huset!
Astrild sägs vara blott och blind, dock snäller och hurtig, 
liten av växt, med bloss och pilar och båge beväpnad, 
snarfotad och försedd med flyktiga gyllene vingar.
Sant är’et, han är blott utav blygd, skamnaken av ära, 
blind uti vett men klok och snäll uti lister och arghet, 
liten och lätt utav dygd, en olycksfågel av upphov.
Läm honom vingarna, bräck hans båge, gör pilarna stumpa: 
släck hans fackel och eld med arbet och ärligt uppsåt. 
Fly, och fäkt’ icke mindre å rygg (som tatarnas sed är).
Driv bort Lättja, så trivs icke Kättja, så svinner ock Flättja. 
Rus kör härut med tummel och sus och hans yrene sällskap.
Ty där Rus håller hus där dväls icke visdom och frode.
Ingen dygd upprinner och gror vid vin och i glasom. 
Visdomen haver sin vist i dy torra, så säga de gamla. 

“Dagligit överflöd uti mat och i dryck höver ingom 
visan man. Förnuftenes anda det dämpar och kväver. 
Vin är en kvalm, ett moln uti druckne mans vimlande hjärna, 
som den skära förnuftens sol, så styggliga dunklar, 
dunklar i töcken, i vanvett, i dårhet och barnsliga fånsko,
ej käre si, huru täcker är Rus, när läpparn’ och ögonen drypa,
där han vagglar här om, full-stinner han stäner och stankar; 
där han sitter, ej vet vad han talar, vemar och älas. 
Pigorna le där i vrån och drängarna smystra på golfet. 
Barnen gråtande löpa med rop, “O Möme, si busen!” 

“Vet du vad ändan han är? Huru frossare leverne lyktas?
Såsom en oxe beskärd til offer: han gödes å stalle, 
rundelig intill dess han, prydd med kransar och blomster, 
föres uti stor ståt, föregångande trummor och pipor, 
till en faselig ort där altar och eld honom bida. 
Där ljuter han sin död av slaktareklubba bedövat. 
Där bliver han dels bränd, dels kräsliga kokad och äten. 
Dyrt måste han sin brädsl’, sin rykt’ och havra betala. 
Rätt oppå dylika vis går’et an med svärmare levnat. 
Dagliga rus, uti sus, banketärning och kräsliga gästbod,
harpor och spel och dans, lättfärdiga lekar och nattgång 
ett sinn, uti lika måtto, de dyrliga måste betalas. 
Klagan i gråt, med jämmer och ack, bliver ändan å leken. 
Därföre, statt du nykter, opp å din vakt: dina tankar, 
anslag och ord, dina gärningar alla du grunda på Guds bud. 
Gud han är ärones Gud, Guds ansikte lyser oss äran. 
Äran är dygdenes rot och dygdenes grundval är äran. 
Dit måtter all Guds lag, den oss allom i själva naturen 
fast inpräntat uti vår själ och samvete lyser. 
Är nu vår själ utan skäl eller äro vi fänad och bestar? 
Släcka vi själv vår eld, och dämpa det andliga ljuset, 
det som oss skaparen i vårt bröst, haver eldat och upptänt 
till vår salighets lysn och ledsn. Huru? vilja vi själva 
vända vår ansikt’ ifrån Guds ansikt och sänk’ oss i mörkret?
Vad bliver av vår själ, den Gud oss själver har inblåst? 
Ack! den ädele själ! Den vi så förbarmliga störta! 
Vad bliver av vår hamn och människonamne vi fördom? 
Vad bliver av Guds belät’, av skaparen tryckt i vår hjärtan? 

“Nej, min Herkules, nej! Den vägen han tämer oss intet. 
Dygdenes stig synes trång och mörk, dem latom och blindom: 
är dock en här-stråt, den Gud själver han lyser och leder. 
Vari består då dygd medan dygden är själenes hälsa? 
Dygd är att älska sin Gud, hans bud och stadgar at hålla; 
Dygd står i rättvisa, där var och en sin rätt bliver ägnat.
Ingen af ingo beskadd till lem, liv, ägn eller ära. 
Dygd lider intet våld, över-ävl hon styrer och ågång, 
lider ej arman man förtryckes av högmod, och orätt. 
Dygd är utsräcka sin hand, till styrk dem usla betrycktom.
Dygd står i fagert mod, gott levern’ och ärbara seder, 
nykterhet och ren själ, uti tukt och okränkliga kyskhet. 
Dygd står i vett och i plikt: huru, var, vad, när, hurulunda, 
varföre, vart bör ske, ty dygd vill grannlaga lämpas. 
Dygd vågar inte på slump, dock slump botas ofta med snille. 
Dygd söker råd, flyger inte förrän hon koxar och huxar. 
Dygd flyr lögn. Där lögn kommer in går dygden å dörren. 
Luftstreck, storspräkeri, lama salbader, irrige hjärnvärv:
dess’ äro skändlige fel, som bringa sin herre på skammen. 
Dygd med skämt sig täckelig gör uti tid och i ställe: 
tager och ger med hov så mycket som ärone likar, 
allt utan agg; utu lag vari långt bort galla, med galnu. 
Hov är i allting bäst, plump stickenhet anstår en narr väl. 
Dygd lider ingen spott, för nesa då väljer hon liv-laat.
Dygd står i mannamods styrk, sig låter av ingo förfära: 
motgång, sorg, fejd, vatn- och eldsnöd, dunder och döden,
aktar hon allt för lek, hon vinner och segrar i döden. 

“Ser du, min Herkules, den gudomliga dygdens höghet? 
Dygd är en själenes skatt, där guld och penningar allea
ej måge liknas emot, är ädlar’ än dyrbara stenar. 
Märk, min son, som dygd sig grundar å Gud och i äron. 
Så är och ingen dygd som icke beror oppå visdom: 
vett är dygdenes ljus och visdom är dygdenes öga. 
Vett hörer arbete till, vinns ej utan idkeligt omak. 
Allt vad drävligit är, vad högt, och i kostliga värde,
allt vad prisligit är, vad lov och rosande, värt är, 
allt giver oss vår Gud genom idkesamt arbet och yrkan. 
Lärdom av idkna, men visdomen avlas i lärdom.
Lärdomen är ett frö därav visdom gröder i hjärtat. 
Märk det: visdoms fader och moder är arbet och lärdom. 
Farlös och morlös tynes han av och trånar i vanrykt. 
Själen i allom är enahand art, utav himmelisk ädli: 
skillnaden är att den ene, som glömd, blir liggand’ i stofftet. 
Där den andre tags opp, hon vaskas, hon skires och krattsas, 
glättas och igravs allrahand prydliga form’ och figurer, 
sådan är skilna’n oppå den själ som är lärd emot olärd. 
Själen i människokropp som en eld förborgat i flinto, 
finner hon ej sitt stål så gnistrar hon aldrig i blysning. 
Kåtkarla, torpare, träler och allmänna pack bruka själen, 
int’ ann’ i ställe för salt, att kroppen han icke må ruttnas. 
Själen är var mans ägnd, men blind och bunden i mörker. 
Visdom är själens sol som töcknen skingrar och dimman.
Att hon skynliga se kan vad henne tjänär och höver. 
Du är ej lärd, tro du inte du vet vad rätt eller orätt, 
gott eller ont är i sanning, ell’ eljest i skinliga måtto; 
proven är konstrik, skyns oft flärd uti glimmande gullglans. 
Vill du nu säga min Herkules, mången är lärd: men en åsna, 
toker i allt det han talar och gör, en tölper i gästbod, 
dock är han lärd. Nej, Herkules, nej. En sådan är olärd. 
Fast honom flödde Latin över öronen, ned oppå skägget, 
den sina seder och ord, sina lyster och anfödda sinne 
inte vet håll’ uti töm, styra, fogligen hyfsa, regera. 
Han är en olärd man, vare doctor, ell’ heter magister.
Än är’et ett, som märkligit är: om än allhanda lärdom, 
allsköns dygder, och himmelsk vet ditt hjärta bekröna, 
och den ädele mildhet allen hon fattas i kronan,
så är’ all’ övriga dygder av intet ljus, utan anseend. 
Jag sad’ i förstone, Gud är dygdenes grundval och upphov. 
Nu, vad är Gud? Gud är god, och själva godhetenes ursprung. 
Där icke röns något gott, där är ingen Gud eller ära. 
Dygd utan dadlige mildhet en dunst är, en målning i vatten, 
skugg’ utan kropp, en fyllning av vind, et hliom och ett nordblys. 
Födder är ingen man för sin skull allen hit i världen, 
för sin omätliga lust eller allstundstörstiga svalgs skull, 
fått haver ingen liv. Ty såsom plantor och örter, 
fänat och fågel och djur i skogen och fiskar i vattnet, 
alla till människotjänst äro skapad’ och ärnad’ av Herren.
Så är ock mannenom man, till fromma den ene, den androm 
ordnat av Guds försyn, den lägre skal tjäna den högre: 
torftiger avla bröd af rikom, med tjänster och slöjder,
stora befrämja de små, den högre skall hjälpa den lägre. 
Därföre lev ock du så att andra må prisa sig sälla
av dina mildhets frukt: var allom nyttig i världen. 

Tänk ock, Herkule, på din ätt och adelig härkomst. 
Mången av nedträdd rot och oaktande fnöskote stubbar 
spritter här ut, skjuter opp, får löv och kommer i blomma. 
Mången av fattigt blod, utkommen ur taklösa kåtor, 
stiger allt uppåt, och upp, genom dygd och berömliga dater, 
till det yppersta mål, utav heder och adelig höghet. 
Finns däremot ock den, som högt opp i rika palatser 
boren i silkessäng av Gud välsignat i vaggan, 
fjärran av hedenhös, vet leda sin adel och anor, 
men det klageligt är så nyttjar sin adel och anor 
att han i ställe för ros, för pris, för heder och ära
gagnar sig hån och spott och allsom största vanära,
lidas av ingen man men av alla begabbas och hatas, 
allom en överlast, och jorden en avrapi-börda. 
Icke så du, min son. Din plikt du tager å vara, 
vetandes att en man sina fäders titlar och anor 
håller i värdigt pris, och i ing’handa måtto befläckar, 
inte benögd med det att de hava bragt dig i ljuset 
utan att du samma ljus med ditt ljus vidgar och ökar.
Såsom en lampa sin eld förkovrar och lyser i mörkret 
allt medan hon sin späds’l och näring njuter av olja.
Så vill och adels stånd med övning av adliga dygder 
hållas uti sin glans: tryter här af dygdenes olja.
Släckt bliver adelsglans, och lampan hon tynes i mörker. 
Snöd är en ädelman, den själv sina dygder ej adla.
Snöd är en ädelman, den morskvädet adlar allena. 

Sist vill du betrakta den aldrig vilande tiden. 
Ungdomens år uti brunst rasa fort, som en ilande virvel, 
åldren i mjugg, omärkt, saktsmilande, smyger i ställe. 
Varföre giv god akt oppå glaset, att tiden i vimsku, 
ej löper hän, men lär och gör vad gott är i tida. 
Tänk vad ett osnyggt djur, en gammal och dygdelös man är. 
Ålderen har sin vank: när stöd och stolparna bugna, 
gavlarna luta fram ut och väggarna slå sig i rämnor, 
taket gristnar i dropp och huset begynner at braka, 
kvarnen har ingen gång eller gny, och fönsterna mörka, 
malört utur var knut, döva nässlor i springorna växa,
hanan å gyllande brand, springer inte mer om, lokar halsen, 
lyder allsingen vind, men hänger och hotar att falla, 
harpan hon är förstämd, lyder intet, strängarna snarra;
då är i samma palats slätt lust mer, fröjden är ute:
gästebod, harpor och dans hörer upp, både tjänsthjon och husbond’ 
tänka sig om huru de må huset och härbärge rymma. 
Sådan är människokropp: när åldern kommer och åren 
kröka din hals och rygg, både händer och huvudet darra, 
knän bliva styv, din fot han vacklar och du måst’ på siston’ 
trefotat hjälpa dig hän, som barnen i början, å fyra. 
Vinterblommor uppå din kind som saftlösa plantor 
gro och gråna med hast och hösten i huvudet hyser, 
håren flytta dig av som vissnade löv utav aspen, 
skallan snöd blicker ut där nu spela krusade lockar, 
tänderna fall’ och falna där hän de kvarlevda stumpar 
vinn inte mala sin mäld; men målet de märkliga stympa; 
öronen dövna sin kos och hörseln hon tappar och tyner,
ögonen dunkla sin koos och synen molnar i mörker,
krafter och allt fyker hän, och döden kikar ur ögon: 
vett och sinne gå bort, fördvälmas i dvas och i glömska; 
döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.”

The poem is preceded by the author’s Latin translation (or perhaps the Latin came first and then the English, who knows?), which reads as follows: Cuncta licet cecidisse putas discrimina rerum,      Et prius incerta nunc tibi certa manent, Consiliis usure meis tamen aspice caute,      Subdola non fallat te dea fraude sua : Sæpe solet placido mortales fallere vultu,      Et cute sub placida tabida sæpe dolent ; Ut quando secura putas et cuncta serena,      Anguis sub viridi gramine sæpe latet. Whereas Skelton knew Latin poetry was all too noble for the vulgarity of rhyme, the transfer into his own vernacular accomodated it, and to good effect, for this is a little jewel of a poem, musical as well as profound in in its pathos. For a man living in 15th century Europe one would have constantly been reminded of death and the fragility of fortune. Though we in our comfort take both life and our needs for granted it can be quite healthy to assume in our minds the gravity of poems such as these, not least because we are ourselves staring into the maw of certain global, potentially cataclysmic, disasters ahead. For all our knowledge and advancement, we are hardly less less likely to be burying our heads in the sand. I have updated the spelling of the poem but otherwise left the antiquated words be. “Fell” means “skin”. “Lizard” here means “serpent”. That’s about all you need to know for this poem written during the very naissance of the language we speak today. It still reads fantastically easy. Though ye suppose all jeopardies are past – John Skelton (1460-1529) Though ye suppose all jeopardies are past,      And all is done that ye lookéd for before, Ware yet, I rede you, of Fortune’s double cast,      For one false point she is wont to keep in store,      And under the fell oft festered is the sore : That when ye think all danger for to pass, Ware of the lizard lieth lurking in the grass.

Pasolini rimane un personaggio molto ambiguo e controverso fin nei nostri tempi. Da una parte si caratterizza per il rivoluzionario: era ateo, marxista e iconoclasta artistica e allo stesso tempo era qualcuno che rimpiangeva la scomparsa dell’Italia di una volta, che si rammaricava della mancanza di religione nella società moderna e che prendeva la parte della polizia contro i manifestanti rivoluzionari del 1968. Questa ambiguità si estende dal personaggio alle sue opere artistiche. È qualcuno ancora all’avanguardia e nonostante la posizione centrale che ha nella storia culturale italiana della sua epoca, credo che, col tempo, il suo genio artistico si rivelerà e si solidificherà.

Era un artista eclettico che si esprimeva in tanti generi: la poesia, il romanzo, il teatro, la pittura, il film ecc. Anche se Pasolini è più conosciuto oggi per il suo lavoro in quest’ultimo genere (sia in Italia che all’estero), il genere dove trovò la prima espressione artistica era nella poesia. Cominciò molto presto, scrivendo dei versi nel dialetto friulano sotto l’influenza di sua madre. Dopo il primo raccolto di poesie dialettali nel 1942 con Versi a Casarsa, i raccolti principali che seguono sono La meglio gioventù (1954), Le ceneri di Gramsci (1957), L’usignolo della chiesa cattolica (1958), La religione del mio tempo (1961), Poesia in forma di rosa (1964) e Trasumanar e organizzar (1971), fra cui i migliori sono Le ceneri di Gramsci e La religione del mio tempo. È importante sapere che, nonostante il lavoro costante in altri campi artistici, Pasolini non rinuncia mai a scrivere la poesia. A partire dal Religione, però, quello che scrive sembra molto più frustrata e frammentata di prima. Il tema dominante nella poesia di Pasolini è la scomparsa di ogni cosa che dà luce e senso alla società del dopoguerra italiana e nelle sue poesie più belle, il poeta riesce a riscattare qualche luce, qualche eroica speranza dal buio. Nelle poesie del 1960 in poi, è come se questa luce sia spenta, come se il mondo avesse finalmente distrutto le speranze dell’artista.

Le Ceneri di Gramsci, il poema titolare del raccolto del 1957 e rappresentativo delle migliori poesie di Pasolini. Da una parte, il poema compiange la società “che affonda nei secoli”, dove la vita “non è che un brivido” e dall’altra parte descrive l’attrazione e l’amore verso la vita e esperienza proletaria. Questa attrazione non è politica. Pasolini non viene attratto dalla sua ‘millenaria lotta’ però da qualcosa piuttosto estetica e religiosa:

attaccato nel calore
degli istinti, dell’estetica passione;
attratto da una vita proletaria

a te anteriore, è per me religione
la sua allegria…

La poesia si occupa anche della propria contraddizione in questa attrazione: Pasolini, piccolo borghese intellettuale, come può appartenere alla vita proletaria?

Ed ecco qui me stesso..povero, vestito
dei panni che i poveri adocchiano in vetrine
dal rozzo splendore, e che ha smarrito

la sporcizia delle più sperdute strade,
delle panche dei tram, da cui stranito
è il mio giorno…

C’è moltissimo di più che si può dire della poesia e del poeta che è il migliore poeta italiano del periodo del dopoguerra. Anche se le sue poesie ritraggono un mondo enormemente deprimente (ancora di più perché è il mondo in cui viviamo ancora), trovo in Pasolini una sorgente di luce, una guida che sapeva descrivere la società in cui viviamo come pochi altri. È ancora con molta tristezza che mi ricordo che il suo genio non c’è più con noi.

Metro e forma:

Terza rima in endecasillabi irregolari. La poesia è divisa in sei canti.

Le ceneri di Gramsci

I

Non è di maggio questa impura aria
che il buio giardino straniero
fa ancora più buio, o l’abbaglia

con cieche schiarite… questo cielo
di bave sopra gli attici giallini
che in semicerchi immensi fanno velo

alle curve del Tevere, ai turchini
monti del Lazio… Spande una mortale
pace, disamorata come i nostri destini,

tra le vecchie muraglie, l’autunnale
maggio. In esso c’è il grigiore del mondo,
la fine del decennio in cui ci appare

tra le macerie finito il profondo
e ingenuo sforzo di rifare la vita;
il silenzio, fradicio e infecondo…

Tu giovane, in quel maggio in cui l’errore
era ancora vita, in quel maggio italiano
che alla vita aggiungeva almeno ardore,

quanto meno sventato e impuramente sano
dei nostri padri–non padre, ma umile
fratello–già con la tua magra mano

delineavi l’ideale che illumina
(ma non per noi: tu morto, e noi
morti ugualmente, con te, nell’umido

giardino) questo silenzio. Non puoi,
lo vedi? che riposare in questo sito
estraneo, ancora confinato. Noia

patrizia ti è intorno. E, sbiadito,
solo ti giunge qualche colpo d’incudine
dalle officine di Testaccio, sopito

nel vespro; tra misere tettoie, nudi
mucchi di latta, ferrivecchi, dove
cantando vizioso un garzone già chiude

la sua giornata, mentre intorno spiove.


II

Tra i due mondi, la tregua, in cui non siamo.
Scelte, dedizioni… altro suono non hanno
ormai che questo del giardino gramo

e nobile, in cui caparbio l’inganno
che attutiva la vita resta nella morte.
Nei cerchi dei sarcofaghi non fanno

che mostrare la superstite sorte
di gente laica le laiche iscrizioni
in queste grigie pietre, corte

e imponenti. Ancora di passioni
sfrenate senza scandalo son arse
le ossa dei miliardari di nazioni

più grandi; ronzano, quasi mai scomparse,
le ironie dei principi, dei pederasti,
i cui corpi sono nell’urne sparse

inceneriti e non ancora casti.
Qui, il silenzio della morte è fede
di un civile silenzio di uomini rimasti

uomini, di un tedio che nel tedio
del Parco, discreto muta: e la città
che, indifferente, lo confina in mezzo

a tuguri e a chiese, empia nella pietà,
vi perde il suo splendore. La sua terra
grassa di ortiche e di legumi dà

questi magri cipressi, questa nera
umidità che chiazza i muri intorno
a smotti ghirigori di bosso, che la sera

rasserenando spegne in disadorni
sentori d’alga… quest’erbetta stenta
e inodora, dove violette si sprofonda

l’atmosfera, con un brivido di menta,
o fieno marcio, e quieta vi prelude
con diurna malinconia, la spenta

trepidazione della notte. Rude
di clima, dolcissimo di storia, è
tra questi muri il suolo in cui trasuda

altro suolo; questo umido che 
ricorda altro umido; e risuonano–
familiari da latitudini e 

orizzonti dove inglesi selve coronano
laghi spersi nel cielo, tra praterie
verdi come fosforici biliardi o come

smeraldi: “And O ye Fountains…”–le pie invocazioni…


III

Uno straccetto rosso, come quello
arrotolato al collo ai partigiani
e, presso l’urna, sul terreno cereo,

diversamente rossi, due gerani.
Lì tu stai, bandito e con dura eleganza
non cattolica, elencato tra estranei

morti: Le ceneri di Gramsci…Tra speranza
e vecchia sfiducia, ti accosto, capitato
per caso in questa magra serra, innanzi

alla tua tomba, al tuo spirito restato
quaggiù tra questi liberi. (O è qualcosa
di diverso, forse, di più estasiato

e anche di più umile, ebbra simbiosi
d’adolescente di sesso con morte…)
E, da questo paese in cui non ebbe posa

la tua tensione, sento quale torto–
qui nella quiete delle tombe–e insieme
quale ragione–nell’inquieta sorte

nostra–tu avessi stilando le supreme
pagine nei giorni del tuo assassinio.
Ecco qui ad attestare il seme

non ancora disperso dell’antico dominio,
questi morti attaccati a un possesso
che affonda nei secoli il suo abominio

e la sua grandezza: e insieme, ossesso,
quel vibrare d’incudini, in sordina,
soffocato e accorante–dal dimesso

rione–ad attestarne la fine.
Ed ecco qui me stesso…povero, vestito
dei panni che i poveri adocchiano in vetrine

dal rozzo splendore, e che ha smarrito
la sporcizia delle più sperdute strade,
delle panche dei tram, da cui stranito

è il mio giorno: mentre sempre più rade
ho di queste vacanze, nel tormento
del mantenermi in vita; e se mi accade

di amare il mondo non è che per violento
e ingenuo amore sensuale
così come, confuso adolescente, un tempo

l’odiai, se in esso mi feriva il male
borghese di me borghese: e ora, scisso–
con te–il mondo, oggetto non appare

di rancore e quasi di mistico
disprezzo, la parte che ne ha il potere?
Eppure, senza il tuo rigore, sussisto

perché non scelgo. Vivo nel non volere
del tramontato dopoguerra: amando
il mondo che odio–nella sua miseria

sprezzante e perso–per un oscuro scandalo
della coscienza.

IV

Lo scandalo del contraddirmi, dell’essere
con te e contro te; con te nel cuore,
in luce, contro te nelle buie viscere;

del mio paterno stato traditore–
nel pensiero, in un’ombra di azione–
mi so ad esso attaccato nel calore

degli istinti, dell’estetica passione;
attratto da una vita proletaria
a te anteriore, è per me religione

la sua allegria, non la millenaria
sua lotta: la sua natura, non la sua
coscienza: è la forza originaria

dell’uomo, che nell’atto s’è perduta,
a darle l’ebbrezza della nostalgia,
una luce poetica: ed altro più

io non so dirne, che non sia
giusto ma non sincero, astratto
amore, non accorante simpatia…

Come i poveri povero, mi attacco
come loro a umilianti speranze,
come loro per vivere mi batto

ogni giorno. Ma nella desolante
mia condizione di diseredato,
io possiedo: ed è il più esaltante

dei possessi borghesi, lo stato
più assoluto. Ma come io possiedo la storia,
essa mi possiede; ne sono illuminato:

ma a che serve la luce?


V

Non dico l’individuo, il fenomeno
dell’ardore sensuale e sentimentale…
altri vizi esso ha, altro è il nome

e la fatalità del suo peccare…
Ma in esso impastati quali comuni,
prenatali vizi, e quale

oggettivo peccato! Non sono immuni
gli interni e esterni atti, che lo fanno
incarnato alla vita, da nessuna

delle religioni che nella vita stanno,
ipoteca di morte, istituite
a ingannare la luce, a dar luce all’inganno.

Destinate a esser seppellite
le sue spoglie al Verano, è cattolica
la sua lotta con esse: gesuitiche

le manie con cui dispone il cuore;
e ancor più dentro: ha bibliche astuzie
la sua coscienza… e ironico ardore

liberale…e rozza luce, tra i disgusti
di dandy provinciale: di provinciale
salute…. Fino alle infime minuzie

in cui sfumano, nel fondo animale,
Autorità e Anarchia… Ben protetto
dall’impura virtù e dall’ebbro peccare,

difendendo una ingenuità di ossesso,
e con quale coscienza! vive l’io: io,
vivo, eludendo la vita, con nel petto

il senso di una vita che sia oblio
accorante, violento…Ah come
capisco, muto nel fradicio brusio

del vento, qui dov’è muta Roma,
tra i cipressi stancamente sconvolti,
presso te, l’anima il cui graffito suona

Shelley…Come capisco il vortice
dei sentimenti, il capriccio (greco
nel cuore del patrizio, nordico

villeggiante) che lo inghiottì nel cieco
celeste del Tirreno; la carnale
gioia dell’avventura, estetica

e puerile: mentre prostata l’Italia
come dentro il ventre di un’enorme
cicala, spalanca bianchi litorali,

sparsi nel Lazio di velate torme
di pini, barocchi, di giallognole
radure di ruchetta, dove dorme

col membro gonfio tra gli stracci un sogno
goethiano, il giovincello ciociaro…
Nella Maremma, scuri, di stupende fogne

d’erbasaetta in cui si stampa chiaro
il nocciolo, per viottoli che il buttero
della sua gioventù ricolma ignaro.

Ciecamente fragranti nelle asciutte
curve della Versilia, che sul mare
aggrovigliato, cieco, i tersi stucchi,

le tarsie lievi della sua pasquale
campagna interamente umana,
espone, incupita sul Cinquale,

dipanata sotto le torride Apuane,
i blu vitrei sul rosa… Di scogli,
frane, sconvolti, come per un panico

di fragranza, nella Riviera, molle,
erta, dove il sole lotta con la brezza
a dar suprema soavità agli olii

del mare… E intorno ronza di lietezza
lo sterminato strumento a percussione
del sesso e della luce: così avvezza

ne è l’Italia che non ne trema, come
morta nella sua vita: gridano caldi
da centinaia di porti il nome

del compagno i giovanetti madidi
nel bruno della faccia, tra la gente
rivierasca, presso orti di cardo,

in luride spiaggette…

Mi chiederai tu, morto disadorno,
d’abbandonare questa disperata
passione di essere nel mondo?


VI

Me ne vado, ti lascio nella sera
che, benché triste, così dolce scende
per noi viventi, con la luce cerea

che al quartiere in penombra si rapprende.
E lo sommuove. Lo fa più grande, vuoto,
intorno, e più lontano, lo riaccende

di una vita smaniosa che del roco
rotolio del tram, dei gridi umani,
dialettali, fa un concerto fioco

e assoluto. E senti come in quei lontani
esseri che, in vita, gridano, ridono,
in quei loro veicoli, in quei grami

caseggiati dove si consuma l’infido
ed espansivo dono dell’esistenza–
quella vita non è che un brivido;

corporea, collettiva presenza;
senti il mancare di ogni religione
vera; non vita, ma sopravvivenza–

forse più lieta della vita–come
d’un popolo di animali, nel cui arcano
orgasmo non ci sia altra passione

che per l’operare quotidiano:
umile fervore cui dà un senso di festa
l’umile corruzione. Quanto più è vano–

in questo vuoto della storia, in questa
ronzante pausa in cui la vita tace–
ogni ideale, meglio è manifesta

la stupenda, adusta sensualità
quasi alessandrina, che tutto minia
e impuramente accende, quando qua

nel mondo, qualcosa crolla, e si trascina
il mondo, nella penombra, rientrando
in vuote piazze, in scorate officine…

Già si accendono i lumi, costellando
Via Zabaglia, Via Franklin, l’intero
Testaccio, disadorno tra il suo grande

lurido monte, i lungoteveri, il nero
fondale, oltre il fiume, che Monteverde
ammassa o sfuma invisibile sul cielo.

Diademi di lumi che si perdono,
smaglianti, e freddi di tristezza
quasi marina…Manca poco alla cena;

brillano i rari autobus del quartiere,
con grappoli d’operai agli sportelli,
e gruppi di militari vanno, senza fretta,

verso il monte che cela in mezzo a sterri
fradici e mucchi secchi d’immondizia
nell’ombra, rintanate zoccolette

che aspettano irose sopra la sporcizia
afrodisiaca: e, non lontano, tra casette
abusive ai margini del monte, o in mezzo

a palazzi, quasi a mondi, dei ragazzi
leggeri come stracci giocano alla brezza
non più fredda, primaverile; ardenti

di sventatezza giovanile la romanesca
loro sera di maggio scuri adolescenti
fischiano pei marciapiedi, nella festa

vespertina; e scrosciano le saracinesche
dei garages di schianto, gioiosamente,
se il buio ha resa serena la sera,

e in mezzo ai platani di Piazza Testaccio
il vento che cade in tremiti di bufera,
è ben dolce, benché radendo i cappellacci

e i tufi del Macello, vi si imbeva
di sangue marcio, e per ogni dove
agiti rifiuti e odore di miseria.

E un brusio la vita, e questi persi
in essa, la perdono serenamente,
se il cuore ne hanno pieno: a godersi

eccoli, miseri, la sera: e potente
in essi, inermi, per essi, il mito
rinasce… Ma io, con il cuore cosciente

di chi soltanto nella storia ha vita,
potrò mai più con pura passione operare,
se so che la nostra storia è finita?

Last week was ANZAC day in Australia, a day that commemorates and celebrates the exploits of the Australian and New Zealand armed services throughout the world. The occasion for the most part brings surreal memories of school-day observances: the minute silences, the Last posts and Reveilles, the raising of flags, salutes, etc. Not unlike the obsequies of school prayers and eucharists, they were rites to which were attached an almost religious significance, and like the religious motions we went through, they were equally as difficult for me to comprehend. One just did them without asking why–a mentality which was unfortunately far too dominating during those school-days in general.

It is now that I look back in a certain horror at what all those things signified. The solemnity of ANZAC day assemblies did not, unfortunately, seem to be grounded in a remembrance of the tragedies of war and a desire never to repeat them as much as they were a celebration of the glory and honour of, innocent men who sacrificed their lives to kill other young, innocent men who had done them no harm whatsoever. Worse than that–it was an exaltation of the perpetuation of this great injustice by indoctrinating us into believing that this was something right and beautiful.

And with this I mean absolutely no disrespect to those who did and currently do serve (among them my ancestors, I should note). I rather pity them for having been pawns to the greater powers who gamble with what is most precious in the world. Even if one comes out physically unscathed from war, I can hardly imagine anyone not experiencing great trauma for having participated in something so wicked, no matter how justified the cause seems.

How can one honour those victims, then? The question brings to mind one of the finest pieces of Australian poetry I know, The Tomb of Lt. John Learmonth, A.I.F. by John Manifold, himself a veteran of World War II. It’s a poem written not in honour of a flag, a monument or moral cause nor a sentimental lamentation on the pity of war. It is an elegy for a mate who became a tragic victim of circumstance.

Form: Terza rima – eighteen tercets in iambic pentameter

The Tomb of Lt. John Learmonth, A.I.F. – John Manifold (1915-1985)

This is not sorrow, this is work: I build 
A cairn of words over a silent man,
My friend John Learmonth whom the Germans killed.

There was no word of hero in his plan;
Verse should have been his love and peace his trade, 
But history turned him to a partisan.

Far from the battle as his bones are laid 
Crete will remember him. Remember well, 
Mountains of Crete, the Second Field Brigade!

Say Crete, and there is little more to tell 
Of muddle tall as treachery, despair
And black defeat resounding like a bell;

But bring the magnifying focus near
And in contempt of muddle and defeat
The old heroic virtues still appear.

Australian blood where hot and icy meet 
(James Hogg and Lermontov were of his kin) 
Lie still and fertilise the fields of Crete.

Schoolboy, I watched his ballading begin:
Billy and bullocky and billabong,
Our properties of childhood, all were in.

I heard the air though not the undersong, 
The fierceness and resolve; but all the same 
They’re the tradition, and tradition’s strong.

Swagman and bushranger die hard, die game, 
Die fighting, like that wild colonial boy – 
Jack Dowling, says the ballad, was his name.

He also spun his pistol like a toy,
Turned to the hills like wolf or kangaroo,
And faced destruction with a bitter joy.

His freedom gave him nothing else to do 
But set his back against his family tree
And fight the better for the fact he knew

He was as good as dead. Because the sea 
Was closed and the air dark and the land lost, 
‘They’ll never capture me alive,’ said he.

That’s courage chemically pure, uncrossed 
With sacrifice or duty or career,
Which counts and pays in ready coin the cost

Of holding course. Armies are not its sphere 
Where all’s contrived to achieve its counterfeit; 
It swears with discipline, it’s volunteer.

I could as hardly make a moral fit
Around it as around a lightning flash.
There is no moral, that’s the point of it,

No moral. But I’m glad of this panache
That sparkles, as from flint, from us and steel, 
True to no crown nor presidential sash

Nor flag nor fame. Let others mourn and feel 
He died for nothing: nothings have their place. 
While thus the kind and civilised conceal

This spring of unsuspected inward grace 
And look on death as equals, I am filled
With queer affection for the human race.

Analysis:

The poem launches in full speed and without sentimentality. Being an elegy for a fallen comrade this is a strange way to begin. The poet feels it is his duty to write this poem about his friend who was a victim of circumstance–verse and peace should have been the hallmarks of a long life otherwise cut short by war. The ungloriousness of war is evoked where Manifold writes: Say Crete, and there is little more to tell/ Of muddle tall as treachery, despair/ And black defeat resounding like a bell. This is nonetheless contrasted with the heroic manliness Manifold identifies in the individual of John Learmonth–on the one hand an artistic soul (I watched his ballading begin) but also a tough-as-nails man of the bush who fought not for his country but out of a individual, ferocious fight-till-the end mentality (That’s courage chemically pure, uncrossed/With sacrifice or duty or career). The last four tercets of the poem move away from the figure of Learmonth to the poet trying to understand the purpose behind Learmonth’s death. Beyond the tragedy of his death, the poet concedes that there is no moral–he is not interested in writing another lament for a victim war but rather a poem commemorate him for who he was.