Om någon läsare har lite mer noggrant granskat denna webbsidas poesibibliotek skulle han eller hon möjligen ha kunnat uttyda en viss fäbless för humoristisk och intellektuellt opretentiös vers. Om ni skulle vilja se exempel på vad jag menar med detta skulle jag kunna hänvisa till några av dikterna på sidorna om Kellgren, Fröding, Aspenström, Henriksson eller varför inte denna lilla raring av Efraim Rosenius?
Det humoristiska innefattar ett tillfälligt uppbrott med, ja närmast ett kallsinne gentemot vår förmåga att visa empati. Om vi skrattar åt den man som halkar efter att ha trampat på ett bananskal måste vi avhumanisera honom för att det ska framstå som roligt–så fort vi hyser något slags ömkan för hans missöde (att han till följd av sin olycka slog sitt huvud, avled och lämnade som ensam försörjare hustru och fyra barn i ekonomiskt fördärv, till exempel) upphör det komiska omedelbart och blir rent tragiskt istället.
Det är sålunda enkelt att vilja se humoristisk konst som mer lågsinnad och ytligare än det tragiska. Men det komiska är av mycket större vikt än vi ibland vågar erkänna. Den franske filosofen Henri Bergson undersökte komik i en serie essäer som han kallade Le Rire (“Skrattet” på svenska) och tillskrev det komiska en grundläggande betydelse för samhället–ja, till och med en evolutionär nödvändighet. Han menade att det komiska uppenbarar mänsklighetens tillkortakommanden och att dess fysiska uttryck, skrattet, är ett slags kollektivt straff som pekar ut och signalerar brister och beteenden som inte bör existera i “den riktiga världen”. I exemplet ovan skulle en sådan brist möjligen vara “klumpighet” eller “vårdslöshet”.
Är det därför jag tycker om humoristisk vers? Det är nog omöjligt för mig att säga… Jag vet endast att jag tycker lika mycket om att se, höra eller läsa någonting som ger mig ett gott, hederligt skratt som det som rör och för mig till tårar.
I Sverige var den kanske främste humoristen från 1800-talet en numera orättvist bortglömd författare vid namn Wilhelm von Braun. Den komiska effekten, det särskilt ekivoka som utmärker dennes poesi, kan ofta förstås bäst genom att betrakta hans verk mot bakgrunden av samtidens rådande romantiska estetik och dess högdragna ideal. Jämfört med dessa framstår hans dikter som ett mycket mer realistiskt förödmjukande av den mänskliga tillvaron. I hans allra bästa verk uppenbaras dock, detta tillplattande till trots, ett mycket mer allvarligt djup under ytan–i Mitt konterfej, dikten som nu ska analyseras, träder en närmast bottenlös sorg fram under dess glättiga fasad.
Form
Åtta strofer vilka utgörs av nio-eller tiostaviga parrimmade rader, främst med stigande versfötter (jamber och anapester).
Mitt konterfej
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!
–Tegnér
Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne “gubbe”, så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande B-r-n?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det “ekivoka”?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?
Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och “manligt skön.”
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös – och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt–och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker …
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.
Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt,
jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.
I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara…
Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen!–
Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun?…
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: “Du lilla pappa!”
Men vad är detta? I skriken “fy!”
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
“Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garçon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas.”
Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och–det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med–skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde…
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd…
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott “rolig” är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket–tårar.
Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet–blott fyra bräder.
Analys
Von Braun begrundar ett porträtt som ska föreställa honom och angriper dess brister att gestalta hur verkligheten faktiskt är betingad. Då detta handlar om sitt eget porträtt–sitt “konterfej”–vill dikten särskilt ta sig an det överdrivet idealistiska sättet som man i romantikens anda porträtterade just poeter. Det är därför citatet från Tegnér, Sveriges kanske främste romantiker, inleder dikten–det är liksom sådana beskrivningar och idéer som von Braun vill bestrida här. I diktarens faktiska gestalt syns därför varken “lockars gull” eller “ögonens himmel” utan blott en “gubbe” som är “tjock i synen” och med “rynkade ögonbryn”.
I den andra strofen antar dock diktjaget denna starkt överdrivna fåfänga. Han funderar huruvida han ska offentliggöra sitt konterfej och låta dess skönhet erövra unga kvinnohjärtan över hela Sverige. Notera det krigiska i ordvalet här–det kommer att närmast efterlikna en skonlös invasion, en plundring:
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös – och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt – och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker …
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.
Det är mer av samma fåfängliga skryt i den tredje strofen, men mot dess slut inträder faktiskt en viss tvekan från poetens håll. Det faktum att han ställer en rad frågor om sin skönhet antyder en viss osäkerhet huruvida den är sanningstrogen eller ej :
Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? …
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Ty denna skönhet får aldrig någon utomstående bekräftelse–kvinnornas kommentarer om poetens utseende är snarare helt skoningslösa:
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas.”
Och så kommer förödmjukelsen. Von Braun försöker att trösta sig själv genom att också tillskriva porträttet dessa osmickrande beskrivningar, men samtidigt måste han ändå erkänna att om porträttets skönhet faktiskt vore sin egen så skulle han kanske inte heller vara ensam:
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.
Von Braun går tillbaka i tiden till sin ungdom. Han försöker inte nödvändigtvis försköna sitt utseende, men vill ändå minnas en tid då hans gestalt kunde både locka och lockas till kärlek. Strofen avslutas med att nämna “döden”. Jag tror inte att detta syftar på någon specifik bortgång–döden är snarare ett avbrott med kärleken–han har upphört att kunna älska samt vara älskvärd:
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde ..
I den näst sista strofen skriver von Braun om att vara poet och framför allt humorist i dessa omständigheter. Diktaren är medveten att han har blivit någorlunda berömd genom sitt författarskap men detta har inte gett honom någon lycka. Snarare har hans personliga identitet också blivit fängslad av allmänhetens förväntan av en poet som skriver humoristisk vers. Förläggare och läsare förväntar sig något falskt och förvrängt och vill inte läsa texter av ett allvarligare slag då de redan bestämt sig att han är oförmögen att skapa sådana:
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd …
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Ensamheten är total vid diktens slut. Poeten ser ingen förhoppning om lycka. Det finns blott en sak att se fram emot–döden. “Brädorna” i diktens sista strof syftar till en likkista:
Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet – blott fyra bräder.
Fler dikter av Wilhelm von Braun: https://www.lookingtoleeward.se/wilhelm-von-braun-1813-1860/