To Cynthia: On Her Embraces

If thou a reason dost desire to know,
My dearest Cynthia, why I love thee so,
As when I do enjoy all thy love’s store
I am not yet content, but seek for more.
When we do kiss so often, as the tale
Of kisses doth outvie the winter’s hail:
When I do print them on more close and sweet
Than shells of scallops, cockles when they meet,
Yet am not satisfied. When I do close
Thee nearer to me than the ivy grows
Unto the oak, when those white arms of thine
Clip me more close than doth the elm the vine;
When, naked both, thou seemest not to be
Contiguous, but continuous parts of me,
And we in bodies are together brought
So near, our souls may know each other’s thought
Without a whisper, yet I do aspire
To come more close to thee, and to be nigher,
Know, ’twas well said that spirits are too high
For bodies, when they meet, to satisfy;
Our souls having like forms of light and sense,
Proceeding from the same intelligence,
Desire to mix like to two water drops,
Whose union some little hindrance stops,
Which meeting both together would be one.
For in the steel, and in the adamant stone,
One and the same magnetic soul is cause
That with such unseen chains each other draws:
So our souls now divided brook ’t not well
That being one they should asunder dwell.

Then let me die, that so my soul being free
May join with that her other half in thee,
For when in thy pure self it shall abide
It shall assume a body glorified,
Being in that high bliss; nor shall we twain
Or wish to meet, or fear to part again.


We can largely thank T.S. Eliot for the rediscovery of the metaphyiscal poets (doesn’t “metaphysicians” sound better? or why not “metaphysicists”?). Once confined to obscurity for over two centuries, their work has been subject to a just reappraisal since the 1920’s and the permanent place of at least three of them–John Donne, George Herbert and Andrew Marvell–is a given today in just about any anthology of English language poetry that covers that period. The complexity of their language and their metrical versatility, once looked down upon by the best of critics, are today a large part of their appeal, and one feels in them a close affinity with the style of modern poetry.

It is very important however to point out that the metaphysical school is far bigger than the three aforementioned poets and that significant work ought to be done in order to bring their forgotten contemporaries to light–poets often injudiciously dismissed, not because they are less capable but simply because not enough critical illumination has been cast on the darkness in which they dwell.

One of these was Sir Francis Kynaston who lived between 1587 and 1642. His very meagre Wikipedia page (https://en.wikipedia.org/wiki/Francis_Kynaston) does a deceptively unjust service in perpetuating the idea that he was just another inconspicuous figure in Tudor history who wrote second-rate verse. Open the article if you don’t believe me and note how he is presented in the introductory paragraph as a “lawyer” and “courtier” before mentioning that he wrote poetry, the quality of which is deceitfully dismissed in the following sentence, “He is noted for his translation of Geoffrey Chaucer’s Troilus and Criseyde into Latin verse”.

I can understand why someone would pass over Kynaston’s poetry after reading that. But here I’ll take the opportunity to flaunt the authority of Wikipedia and shockingly reveal that he actually produced his own works (lo and behold, in English too!), and that these are poems that are far more relevant to our time. The above poem is one of them, and comes from a sequence collectively called the Cynthiades.


Form

Iambic pentameter in rhyming couplets


Analysis

The title summarises it quite well. He is talking to his lover, Cynthia, about her embraces. More than that, the poem mentions how insufficient they are in fulfilling his desires to truly become one with her. There are particularly intimate moments when he seems to come close, but never quite gets there. One can’t help but frolic in the verbal succulence of it all:

When I do close
Thee nearer to me than the ivy grows
Unto the oak, when those white arms of thine
Clip me more close than doth the elm the vine;
When, naked both, thou seemest not to be
Contiguous, but continuous parts of me,
And we in bodies are together brought
So near, our souls may know each other’s thought
Without a whisper, yet I do aspire
To come more close to thee, and to be nigher,

Kynaston goes on to contrast the soul that strives for union with another yet is hampered by the imprisoning body:

Know, ’twas well said that spirits are too high
For bodies, when they meet, to satisfy;
Our souls having like forms of light and sense,
Proceeding from the same intelligence,
Desire to mix like to two water drops,
Whose union some little hindrance stops,
Which meeting both together would be one.

The soul’s liberation and desire is only possible with the body’s death. The final part of the poem is therefore expressed as a death-wish:

Then let me die, that so my soul being free
May join with that her other half in thee,
For when in thy pure self it shall abide
It shall assume a body glorified,
Being in that high bliss; nor shall we twain
Or wish to meet, or fear to part again.

For anyone who wishes to read more Francis Kynaston or other poets of the metaphysical manner, visit the following pages on this website:

Sir Henry Wotton: https://www.lookingtoleeward.se/sir-henry-wotton-1568-1639/
Sir Robert Aytoun: https://www.lookingtoleeward.se/sir-robert-aytoun-1570-1638/
John Donne: https://www.lookingtoleeward.se/john-donne-1572-1631/
Aurelian Townshend: https://www.lookingtoleeward.se/aurelian-townshend-1583-1649/
Edward Herbert: https://www.lookingtoleeward.se/edward-herbert-1583-1648/
Sir Francis Kynaston: https://www.lookingtoleeward.se/sir-francis-kynaston-1587-1642/
Henry King: https://www.lookingtoleeward.se/henry-king-1592-1669/
Francis Quarles: https://www.lookingtoleeward.se/francis-quarles-1592-1644/
George Herbert: https://www.lookingtoleeward.se/george-herbert-1593-1633/
Thomas Carew: https://www.lookingtoleeward.se/thomas-carew-1595-1640/
James Paulin: https://www.lookingtoleeward.se/james-paulin-16th-17th-century/
Richard Crashaw: https://www.lookingtoleeward.se/richard-crashaw-1613-1649/
Thomas Philipot: https://www.lookingtoleeward.se/thomas-philipot-ca-1616-1682/
Andrew Marvell: https://www.lookingtoleeward.se/andrew-marvell-1621-1678/

Det är tragiskt att Per Daniel Amadeus Atterboms dikter idag är ur tryck och vad detta i grunden beror på är jag oförmögen att redogöra för. I ett försök att ta reda på vad klokare skallar än min egen hade att säga hittade jag till mitt förtret följande rappakalja på Atterboms svenska wikipediasida:

Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver.

Vill dessa kritiker (det är värt att notera att detta påstående ej är citerat) att vi ska avfärda hela den romantiska diktningen därtill? Romantikens estetiska styrka, särskilt om man jämför den med den konstlade ytlighet som utmärker litteraturen från dess föregående epok, är just att den är en starkt emotionell uppenbarelse ur det enskilda snillets djup–i vars individualitet något universellt mänskligt vidrörs. Ovanstående citat berättar kanske mer än något annat om den förvrängda (och jag skulle vilja påstå, icke-existerande) litteraturkritiken i Sverige idag, där verk anses vara värdefulla om de endast är socialt betydelsefulla. I vilket fall som helst har den inte ett knyst att säga om Atterboms poesi.

Jag tror att jag tidigare skrivit någonstans på denna blogg att 1800-talet kan anses inleda en glanstid i den svenska litteraturen, men av de romantiska diktarna som denna tid alstrade kan blott en sägas leva vidare i det folkliga medvetandet idag–Stagnelius. Atterbom var dock en avsevärt bättre diktare och min förhoppning är att en mer klarsynt och mindre intellektuellt enfaldig framtid kommer att inse hur fel vi haft om honom.

Dagsliljan är en del i en längre diktcykel tillkallad Blommorna, vilken gavs ut år 1812. Den tillhör därför hans tidigare verk men är ej mindre skön på grund av det. Säkerligen är den snarare en av de vackraste dikterna i det svenska språket:


Dagsliljan

Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.

Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —

Och han viskar: »Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.»


Form
Sex strofer. Versernas längd varierar något men dikten är genomgående skriven i trokéer.


Analys
Dikten är mestadels en monolog framförd av dagliljan. Den är fullt medveten om dess knappa tid på jorden men sörjer ej därvid, utan uppmanar oss att ta det flyktigt sköna i akt:

Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!

I den andra strofen förklarar den vidare att det är just kortvarigheten som förskönar. Skönhetens varaktighet lever inte i objektet utan i betraktarens minne:

All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.

Det är naturligt att vilja leva längre än det som ödet bestämt, men även om så vore fallet skulle vår längtan aldrig tillfredsställas:

blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!

Natten nalkas, och därmed dagliljans undergång:

Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.

Natten (och därmed döden) adresserar dagliljan i den sista strofen. Som en älskare viskar den till henne och uppmanar henne att fly hän tillsammans med honom. Om den väljer att dröja väntar bara ont: förvittring, ensamhet, smädelse:

Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!

The following post is not really new, rather a translation of the one that preceded it: https://www.lookingtoleeward.se/2021/12/17/poeme-de-la-semaine-17-le-long-du-quai-par-sully-prudhomme/


Along the Quay

Along the quay, the ships that dock
and billow to the silent tide,
pay no heed to the bleary eyed
babes their anxious mothers rock.

And yet the day to bid farewell
must come: mothers are made to cry
and daring children meant to try
the charms that on horizons dwell.

And on that day, when they leave shore
and fly the slowly waning port,
they’ll feel their heavy keels fraught
with all the souls those cradles bore.


Notwithstanding it’s status as the most prestigious literary prize in the world, most of the winners of the Nobel Prize in Literature are or will be unknown to the modern reader. If you do not believe me, look at the list of winners and tell me how many of them you have read: https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Nobel_laureates_in_Literature

In general, this fact is perfectly understandable, for the great majority of writers do not leave works of permanent quality. Nevertheless, there are certain winners who have been unjustly forgotten for a reason much harder to determine.

Alas, poor Sully Prudhomme, the first laureate of the prize in literature! His election was very poorly received at the time, at least outside of France. In Sweden, August Strindberg went as far as commenting that Prudhomme was hardly even a poet.

Is that not too harsh? One can argue in favour of Tolstoy, Ibsen or Hardy and say that they were the better candidates and artists, but to claim that Prudhomme was a bad poet? Never.

I will give these critics of Prudhomme the benefit of the doubt by supposing that they were influenced by the perceived injustice in the decision of the Swedish Academy. Today I hope that these emotions have calmed down and that we can honestly reevaluate his work, for he was a poet of elegance and sensiblity and even if his poems do not adhere to the style of the modern era, one can find in them a quality of permanence and freshness that lasts into our days.

Form
In translation, three quatrains in rhymed iambic tetrameter.


Analysis

The poem is set in a port town. The poet observes ships docked along the quay. Their movement in the undudlation of the sea is paralleled by the hands of women dandling their infants:

Along the quay, the ships that dock
and billow to the silent tide,
pay no heed to the bleary eyed
babes their anxious mothers rock.

The poet foresees the day when these children will leave the nest. Being a port town, many of them are destined to a life at sea:

And yet the day to bid farewell
must come: mothers are made to cry
and daring children meant to try
the charms that on horizons dwell.

And only on that day will those ships ships finally know what has become of those children:

And on that day, when they leave shore
and fly the slowly waning port,
they’ll feel their heavy keels fraught
with all the souls those cradles bore.

Le Long du quai

Le long des quais les grands vaisseaux,
Que la houle incline en silence,
Ne prennent pas garde aux berceaux
Que la main des femmes balance.

Mais viendra le jour des adieux ;
Car il faut que les femmes pleurent
Et que les hommes curieux
Tentent les horizons qui leurrent.

Et ce jour-là les grands vaisseaux,
Fuyant le port qui diminue,
Sentent leur masse retenue
Par l’âme des lointains berceaux.


Nonobstant son statut du prix littéraire le plus prestigieux du monde, la plupart des gagnants du prix Nobel de littérature restent ou resteront inconnus pour le lecteur contemporain. Si vous ne me croyez pas, voyez la liste des lauréats et dites-moi combien vous en avez lu: https://fr.wikipedia.org/wiki/Prix_Nobel_de_litt%C3%A9rature#Liste_des_laur%C3%A9ats.

En général, ce fait est parfaitement compréhensible car la grande majorité des écrivains ne laisseront pas des oeuvres de qualité permanente. Toutefois il y a d’autres lauréats qui sont injustement oubliés pour une autre raison beaucoup plus difficile de préciser.

Hélas, pauvre Sully Prudhomme, le premier lauréat du prix de littérature ! Son élection fut très mal accueillie à l’époque, au moins au-dehors de la France. En Suède, August Strindberg alla jusqu’à dire que Prudhomme n’était presque pas un poète.

N’est-ce pas un peu trop dur ? On peut plaider en faveur de Tolstoï, Ibsen ou Hardy en disant qu’ils étaient des meilleurs candidats et écrivains, mais constater que Prudhomme était un mauvais poète? Jamais.

Je vais accorder le bénéfice du doute à ces critiqueurs de Prudhomme en supposant qu’ils étaient affectés par l’injustice perçue dans la décision de l’Académie suédoise. Aujourd’hui j’espère que ces sentiments se sont calmés et qu’on peut honnêtement réévaluer son oeuvre. Il était un poète d’élégance et sensibilité et bien que ses poèmes n’appartiennent pas au style de l’époque moderne, on y trouve une qualité de permanence et une fraîcheur qui dure jusqu’à nos jours.

Forme
Trois quatrains en octosyllabes.

Analyse

Le poème se déroule dans une ville portuaire. Le poète observe les bateaux au long du quai. Leur mouvement sur les ondulations de la mer est reflété par les mains des femmes qui bercent leurs enfants:

Le long des quais les grands vaisseaux,
Que la houle incline en silence,
Ne prennent pas garde aux berceaux
Que la main des femmes balance.

Le poète présage les jours quand ces enfants doivent quitter le nid. Comme ville portuaire, beaucoup sont destinés à une vie au bord des mers:

Mais viendra le jour des adieux ;
Car il faut que les femmes pleurent
Et que les hommes curieux
Tentent les horizons qui leurrent.

Ce jour les navires connaîtront ce qui est devenu de ces enfants:

Et ce jour-là les grands vaisseaux,
Fuyant le port qui diminue,
Sentent leur masse retenue
Par l’âme des lointains berceaux.

Tristan da Cunha

Snore in the foam; the night is vast and blind;
The blanket of the mist about your shoulders,
Sleep your old sleep of rock, snore in the wind,
Snore in the spray! the storm your slumber lulls,
His wings are folded on your nest of boulders,
As on their eggs the grey wings of gulls.

No more as when, so dark an age ago,
You hissed a giant cinder from the ocean,
Around your rocks you furl the shawling snow
Half sunk in your own darkness, vast and grim,
And round you on the deep with surly motion
Pivot your league-long shadow as you swim.

Why should you haunt me thus but that I know
My surly heart is in your own displayed,
Round whom such leagues in endless circuit flow,
Whose hours in such a gloomy compass run—
A dial with its league-long arm of shade
Slowly revolving to the moon and sun.

My pride has sunk, like your grey fissured crags,
By its own strength o’ertoppled and betrayed:
I, too, have burned the wind with fiery flags
Who now am but a roost for empty words,
An island of the sea whose only trade
Is in the voyage of its wandering birds.

Did you not, when your strength became your pyre,
Deposed and tumbled from your flaming tower,
Awake in gloom from whence you sank in fire,
To find, Antaeus-like, more vastly grown,
A throne in your own darkness, and a power
Sheathed in the very coldness of your stone?

Your strength is that you have no hope or fear,
You march before the world without a crown,
The nations call you back, you do not hear,
The cities of the earth grow grey behind you,
You will be there when your great flames go down
And still the morning in the van will find you.

You march before the continents, you scout
In front of all the earth; alone you scale
The mast-head of the world, a lorn look-out,
Waving the snowy flutter of your spray
And gazing back in infinite farewell
To suns that sink and shores that fade away.

From your grey tower what long regrets you fling
To where, along the low horizon burning,
The great swan-breasted seraphs soar and sing,
And suns go down, and trailing splendours dwindle,
And sails on lonely errands unreturning
Glow with a gold no sunrise can rekindle.

Turn to the night: these flames are not for you
Whose steeple for the thunder swings its bells;
Grey Memnon, to the tempest only true,
Turn to the night, turn to the shadowy foam,
And let your voice, the saddest of farewells,
With sullen curfew toll the grey wings home.

The wind, your mournful siren, haunts the gloom;
The rocks, spray-clouded, are your signal guns
Whose stony nitre, puffed with flying spume,
Rolls forth in grim salute your broadside hollow
Over the gorgeous burial of suns
To sound the tocsin of the storms that follow.

Plunge forward like a ship to battle hurled,
Slip the long cables of the failing light,
The level rays that moor you to the world:
Sheathed in your armour of eternal frost,
Plunge forward, in the thunder of the fight
To lose yourself as I would fain be lost.

Exiled like you and severed from my race
By the cold ocean of my own disdain,
Do I not freeze in such a wintry space,
Do I not travel through a storm as vast
And rise at times, victorious from the main,
To fly the sunrise at my shattered mast?

Your path is but a desert where you reap
Only the bitter knowledge of your soul:
You fish with nets of seaweed in the deep
As fruitlessly as I with nets of rhyme—
Yet forth you stride, yourself the way, the goal,
The surges are your strides, your path is time.

Hurled by what aim to what tremendous range!
A missile from that great sling of the past,
Your passage leaves its track of death and change
And ruin on the world: you fly beyond
Leaping the current of the ages vast
As lightly as a pebble skims a pond.

The years are undulations in your flight
Whose awful motion we can only guess—
Too swift for sense, too terrible for sight,
We only know how fast behind you darken
Our days like lonely beacons of distress:
We know that you stride on and will not hearken.

Now in the eastern sky the fairest planet
Pierces the dying wave with dangled spear,
And in the whirring hollows of your granite
That vaster sea to which you are a shell
Sighs with a ghostly rumour, like the drear
Moan of the night wind in a fallen cell.

We shall not meet again; over the wave
Our ways divide, and yours is straight and endless,
But mine is short and crooked to the grave:
But what of those dark crowds amid whose flow
I battle like a rock, aloof and friendless,
Are not their generations vague and endless
The waves, the strides, the feet on which I go?


A number of years ago I wrote an article about Roy Campbell’s poetry in a small journal created by myself and some friends which I highly doubt can be found anywhere on the internet now. Besides highlighting the quality of Campbell’s poetry I therein sought to understand why he has largely been forgotten when he was once praised by such poetic giants as T.S. Eliot. I had no real answer. I speculated that it might have been due to his largely self-imposed status as a persona non grata among the cultural establishment in England, his lamentable support for Franco’s regime during the Spanish Civil War, the formalistic nature of his verse or simply because as a colonial he remained something of an outsider among the aristocratic literati.

All of these are probably contributing factors but now that I reflect on it today I can’t help but feel that perhaps the simplest and best reason was one that I then didn’t consider. Could it be that we just haven’t really understood him well enough? I really am convinced that he penned poems of lasting quality and that he very underservedly goes unread today.

The following poem was written in the middle of what I suppose can be called a nervous breakdown while the poet was back in South Africa, whither he returned after the success of his first collection, The Flaming Terrapin. He went back to his country as something of a literary celebrity in order to lecture and edit a cultural journal but found life there to be extremely stifling and isolated. I hope that is enough of a backdrop for reading this poem.

Form
Seventeen sestets in rhymed iambic pentameter.

Analysis
Without having read this somewhere before, the poem seems to be inspired by Tristan Corbière’s Au vieux Roscoff (http://www.unjourunpoeme.fr/poeme/au-vieux-roscoff). Corbière’s poem addresses the seaside town in Brittany called Roscoff, once the home of corsaires and pirates that preyed on English sailors. What he wants to evoke in his poem is Roscoffs stalwart defiance, its ruggedness and its fierce solitude. All of this is taken aboard by Campbell in his counterpart, Tristan da Cunha, a remote volcanic island in the middle of the South Atlantic. For readers of both French and English, you may compare the following two stanzas. Their similitude can hardly be a coincidence:

Ronfle à la mer, ronfle à la brise ;
Ta corne dans la brume grise,
Ton pied marin dans les brisans…
– Dors : tu peux fermer ton œil borgne
Ouvert sur le large, et qui lorgne
Les Anglais, depuis trois cents ans.

Snore in the foam; the night is vast and blind;
The blanket of the mist about your shoulders,
Sleep your old sleep of rock, snore in the wind,
Snore in the spray! the storm your slumber lulls,
His wings are folded on your nest of boulders,
As on their eggs the grey wings of gulls.

But whereas Corbière’s poem doesn’t really go further than this, Campbell’s poem becomes a profoundly personal one. The first two stanzas invoke Tristan da Cunha’s dormant ferocity, its stoic solitude and isolation–much like Corbière’s. In the succeeding stanzas, however, these become the poet’s own:

My pride has sunk, like your grey fissured crags,
By its own strength o’ertoppled and betrayed:
I, too, have burned the wind with fiery flags
Who now am but a roost for empty words,
An island of the sea whose only trade
Is in the voyages of its wandering birds.

In its isolation the island is content to haughtily shoulder the world on its own terms, it has proudly rejected the world around it:

Your strength is that you have no hope or fear,
You march before the world without a crown,
The nations call you back, you do not hear,
The cities of the earth grow grey behind you,
You will be there when your great flames go down
And still the morning in the van will find you.

But the poet’s ‘s own sequestration from the world is treated with far more trepidation:

Exiled like you and severed from my race
By the cold ocean of my own disdain,
Do I not freeze in such a wintry space,
Do I not travel through a storm as vast
And rise at times, victorious from the main,
To fly the sunrise at my shattered mast?

Where the poet initially identifies with the island’s solitude, however, he later sees something inimical in it, and his puniness before its power:

The years are undulations in your flight
Whose awful motion we can only guess—
Too swift for sense, too terrible for sight,
We only know how fast behind you darken
Our days like lonely beacons of distress:
We know that you stride on and will not hearken.

At the end of the poem, the poet takes leave of the island. Although he has found a symbol of his own remoteness from the world in it, he makes it clear that Tristan da Cunha is no companion:

Our ways divide, and yours is straight and endless,
But mine is short and crooked to the grave:
But what of those dark crowds amid whose flow
I battle like a rock, aloof and friendless,
Are not their generations vague and endless
The waves, the strides, the feet on which I go?

Denna dikt är på tok för lång för att infoga här. För att läsa den i dess helhet kan ni klicka här.

Det känns som att svensk poesi inte riktigt blir mogen förrän någon gång på 1800-talet. Om man jämför poeter som Atterbom eller Tegnér med den som här avhandlas framstår såväl språket som formen hos de tidigare benämnda på något sätt mer täta och orubbliga. Det är inte bara stavningen eller användningen av skiljetecken som har vid det här laget standardiserats något. Det är som om om poesin har blivit mer metriskt hemmastadd i sin boning–det svenska språket–att man utforskat och blivit mer bekväm i den rytmik som lämpar sig den svenska dikten.

Vänligen observera att jag inte nödvändigtvis lägger någon estetisk värdering i ett sådant konstaterande. Tidigare svenskspråkig lyrik har gett upphov till flera verk av allenastående kvalitet där språkets brådmogenhet inte alls förhindrar utan snarare bidrar med att sätta en unik konstnärlig prägel på verket. Dikten i fråga anser jag vara ett sådant verk.

Gunno Eurenius Dahlstiernas Kungaskald från 1698 är en klagosång över den då nyligen bortgångne Karl XI. Dikten är inte bara ett praktexemplar på den svenska barocklyriken utan även stormaktslitteraturen som helhet. Med detta i åtanke är det kanske föga förvånande att verket också är starkt politiskt färgat. Det kan vara lockande att avfärda dess högdragna patriotism och ibland litet affekterade sorg som något slags politiskt fjäsk, men det vore orättvist att dra sådana generella slutsatser. Då monarkin på den tiden företrädde en sådan central och allbärande makt måste en konungs död ha inneburit ett enormt allvar för i princip alla i riket, vilket diktaren också påtalar:

Men när ett rikte och ett folk sin konung mister,
där är allt större nöd: det allgemena kval
som både sjö och land med ängslig skälva rister,
det pressar jämran ut och tårar utan tal.
Ho undersåte är vars trogna bröst ej brister
när han inträder i sin herres sorgesal?
Den far, bror, maka, vän har mist, mist mycken gamman,
men den som mist sin kung, den har mist alltsamman!

Dahlstierna redogör för och lovordar Karl XI:s många dygder och bedrifter, inte minst på slagfältet. Trots detta anar man att poeten i själva verket skyr det krigiska–att det som han kanske mest vill hylla hos den avlidne monarken var hans fredsmakargärningar. Epoken till trots regerade Karl XI nämligen under en period av relativ fred:

Konst är att skaffa fred, men freden att behålla
i ofreds myckna ras, där hörer mera till:
månd ej nu örlogs våld fast hela världen sålla?
Ändå blev konung Karl för sitt folks bästa still:
hans stora rättvisa och gudlighet mån vålla
att Svea säker bor, hur gärna avund vill
nedbryta hennes ro, och fikongrenar sköre:
men Karl har satt en mur av järn och stål där före.

Detta är kanske inte så förvånande om man påminner sig att Dahlstierna är en poet som är känd för sina pastorala motiv. Han har kallats det svenska språkets första provinsiella poet och hembygden har han nära om hjärtat även i detta verk:

Så är mig ock till mods när jag min barndoms bygder
betraktar: Värmeland, du alla länders pris!
Du är uppfylld med lust och allsköns ädla dygder:
du är för alla land ett jordiskt paradis!
Om man med bunden syn, där min fars gård står bygder
mig ledde, kände jag igen båd’ ugn och spis,
båd kyrkor, berg och skog! (…)

Emellertid hinner ett verk som är så långt som detta beröra många olika ämnen. Det är därför en orättvis förenkling att sammanfatta Kungaskald som en elegi över Karl XI. Några av de bästa stroferna, till exempel, avhandlar existentiella bryderier. Drar man sig inte till minnes en Shakespeare eller en Calderón när man läser följande?

Ty allt är födslostund med graven så förknippad,
att endast mellan finns en skör kammardukstrå
som är kring alla liv lösbunden runtom vippad
att dödens stränga våld därvid ej röra må.
Men snällt är denna sno med liten sax avsnippad
sen ej mer övrigt ses än som den salta å
den de kvarlåtne på likstenen låta fall.
Och inom sjutt’ år så ligga de där alla!

Ho är då som ej ser i alla sina fröjder
att människan blir mer av sorger och av låt
än löje känd igen: sig förr’n hon blir upphöjder
och lagd till moderns bröst så badar hon i gråt
sin uppsyns första ljus, och sina första slöjder
att två i varman tår är hennes första ståt.
Och aldrig nånsin än har solen haft det nöje
att hon sett något barn hitfödas fram med löje.

(…)

Ty säg, vad är vårt liv? En boja av skör koppar:
en handavändning dryg av tvång, av dagar kort:
ett rågat dryckekar bräddfullt med bittra droppar:
en rök, den elden fött, den vädret pustar bort:
en mygga vingelös som kringom ljuset hoppar:
ett sommarhagel som att gömma är för svårt:
en blanker is, varpå vi gå och alla slinte:
ett glas, ett gräs, ett damm, ett solegrann, ett inte!

Men Konungen är död–leve konungen! Det kan vara bra att påpeka att Kungaskald inte enbart är en vemodig eftertanke–den blickar framåt också. Verket tillägnas Karl XII och dess förhoppningar för arvtagaren är ej ringa:

(…)
då han till vila gick den tröst oss givet alla,
att vi, hans ädla säd, vår kung och hjälte ung
som samma namn och bröst och nåde låter falla
på allt sitt land, dock ha: ty sjung, min tunga, sjung
hur Karl den elfte var en fenix här på jorden,
hur Karl den tolfte är en fenix ny i Norden!

För Dahlstierna dog aldrig denna dröm. Han avled 1709 och hann aldrig bevittna Karl XII:s och därmed den svenska stormaktstidens undergång nio år senare. Med dikten lever vidare.

Förutom en inskannad version på Runeberg finns, mig veterligen, denna dikt ej någon annan stans på internet. För egen del har jag transkriberat den från en gammal faksimiliekopia och sedan förnyat stavning och skiljetecken samt lagt till några eventuellt användbara fotnoter som kan förklara exempelvis ord och uttryck av dialektalt ursprung eller som annars är för ålderdomliga för att förstås av en samtida läsarkrets. Jag anser själv att detta gjorts utan att ändra originalets originalets vitalitet på något sätt. Det återstår dock huruvida läsaren instämmer i detta.

Indelningen av dikten är helt min egen. Jag tror knappast att någon läser denna dikt i sin helhet vid en sittning och i sådana fall kan det vara behjälpligt att stötta sig på den. De ställen där dikten skriftar från en episod till en annan tycks i vilket fall som helst vara ganska uppenbara. Så här lyder indelningen:

Del 1 (1-53): Poetens oförmåga att dikta om konungens död. Musorna åberopas. Poeten tillrättavisas av Thalia. Redogörelse för monarkins framkomst och Karl XIs dygder.
Del 2 (54-94): Karl XI talar på sin dödsbädd till sin familj. Karl XI dör.
Del 3 (95-136): Svea samt dennas sorg efter konungens bortgång skildras. De fyra ständerna samlas. Riddarens tal
Del 4 (137-164): Prästens tal.
Del 5 (165-207): Köpmannens tal.
Del 6 (208-245): Bondens tal.
Del 7 (246-268): Karl XIs begravning. Karl XII tröstar Svea.

Allt detta egna arbete har utan tvivel medfört att nedanstående text innehåller många (förhoppningsvis mindre) slarvfel som skett under transkriberingen. Om sådana fel negativt påverkar upplevelsen av denna dikt beklagar jag, men om ni är villiga att påpeka dessa fel kan jag gå tillbaka och rätta dem.

Sundbybergsprologen – Ragnar Thoursie

Nattens väldiga neonljuslampa svänger
tungt i den lätta rymden.
Mörker brytes i metalliskt
ljus, och ljus i sotsvart mörker.
Som en tegelskrovlig tallstam, vuxen
djärvt ur järn och asfalt,
lutar sig fabriksskorstenen mot sin krona
susande av rök i starka grenar.
Doft av olja och av kåda blandas
med blåstens moln- och månspel, det som
orglar ojämnt mellan mur och mark.
Aftonstjärnan röd på vattentornet
förebådar DC 6:an. Och med huvut lätt
tillbakalutat korsar arbetaren gatan
på hemväg i förströdda nattskiftstankar.

*

Samma natt som brukar reparera gamla
drömmar om i morgon dag,
går med spanskrör vid hans skuggas sida;
resonerar oresonligt och med kantig tunga
om tider som förändrats medan människan
stått stilla och vindrosor överblommat taken.
Polemiserar, kluckande, mot dem som trodde
gränsen mellan himmelen och jorden
gick vid Sundbyberg. Mellan dröm
och sura dimmor, mellan tankens flykt och
verklighet som skramlar, stryker snaran
närmare än så! Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden…

Skuggpatronens skägg mot kosmos trotsigt
spretar. Vindens löv och läppar stela,
blåstens eviga palaver, stuprörs kommentarer
mala svar:
Från en drömvärld–till en värld av dröm
går vår levnads genomfart, den breda
allfarvägen! Verklighetens stad, belägen
mellan en barndoms lek med dagsljus
och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan,
står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus.
Alltför snart skall flyktsignalen i vårt inre
flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta
lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar
sagan om det medeltida mörkret mellan
Östergården, Mellangården, Västergården…
Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig
rosta fast kring kontinenter utan både människor
och måne?

*

Men myrmalmsmolnet nickar av nyck ett
nådigt farväl igen!–och nattgammal
blankis bär. Lätt löper foten uppför
tornparkstrappan, riktad snett mot skyn.
Som sprängd ur bergkristall syns staden glimma,
rappad av snö och täckt av frostens tak.
Virad med röd girland står järnvägsbommen
vakt vid övergången: denna sena timma
när familjerna i varv på varv i husen
begrunda var för sig den stora lyckan
att en egen liten vrå besitta. Så brytes
sfäriskt ljus mot ljus instängt i rum och kök;
så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.

Han på hemväg nu, till samma frihet
för de fångna, mot hjärtat trycker
unikan med dyrbar stålglastermos.
Uppdämd strålglans fyller rymdmetallen.
Hur lätt att fatta är ej nuets närhet,
huru lödig den sekund som skapas!
Se, på kyrkans spira högt den genomstungne
tuppen, med månen lysande i sina klor!
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
–Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.



Den samtida läsaren, särskilt i Sverige, är för besatt av idén att litterära verk måste ha ett samhälleligt relevant “budskap”. Socio-politisk angelägenhet i all ära, men då detta inte är ett nödvändigt kriterium för konstnärligt uttryck överhuvudtaget leder det till att många klassisker ignoreras. Och ju äldre de är desto mer irrelevanta blir de, ty vad kan barockdramer säga om vår postindustriella verklighet? Vad kan den hellenska skuplturkonsten säga om subalternens frigörelse?

Med detta i åtanke kan man förundras lite över varför ovanstående dikt har hamnat i skymundan. Mig veterligen finns den inte i dess helhet någon annanstans på internet. Dikten må vara från femtiotalet och skildra ett samhälle vars ideal och förhoppningar om framtiden kommit tillkorta, men de flesta som lever i Sverige idag kan ändå sägas vara uppfostrade i skuggan av den epok som vi kallar för folkhemmet.

Förutom detta är denna dikt ett rent konstnärligt mästerverk–ett av de bästa genom den svenska litteraturhistorien.

Ragnar Thoursie, en av de främsta svenska diktarna från det föregående seklet, var också tjänsteman inom statlig verksamhet från 1940-talet till 1980-talet. Det faktum att han inte bara bevittnade skapandet av det svenska folkhemmet utan var också direkt inblandad i dess bildning gör denna dikt desto mer intressant.

Rent konstnärligt kan jag förstå invändningen mot folkhemmet–dess fyrkantiga estetik, dess kvävande kollektivism, dess artiga eftergivenhet, dess omänskliga sakförhållande… Ens tankar vänder till Gunnar Ekelöfs “Till de folkhemske”:

Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska
barn
(aldrig berörda av människohänder)

Men visst måste man till slut prisa den kollektiva strävan som i princip utrotade fattigdom? Kan man hata det system som försåg alla medborgare med rinnande vatten och el? Människan må kanske inte enbart leva av bröd, men att fira världens banala förnödenheter bör inte heller falla bortom konstnärens gräns.

Form
Frivers.


Analys

Strof 1:
Den första strofen skildrar på ett cinematografiskt sätt bakgrundsscenen. Som titeln antyder utspelar sig dikten i den (på den tiden) nybyggda förstaden Sundbyberg i Stockholm. Stadsdelen symboliserar det nya idealsamhälle som börjat ta form. Det är natt och en enslig skiftarbetare är på väg hem. Strofen visar upp starka kontraster mellan det artificiella (neonljusen, fabriksskorstenen, flygplanet) och den ödsliga nattrymden. Det naturliga och artificiella beblandas här:

Som en tegelskrovlig tallstam, vuxen
djärvt ur järn och asfalt,
lutar sig fabriksskorstenen mot sin krona
susande av rök i starka grenar.
Doft av olja och av kåda blandas
med blåstens moln- och månspel, det som
orglar ojämnt mellan mur och mark.

Strof 2:
Natten gestaltas som något fientligt och hånande. Gentemot den har människan alltid varit en underställd men nu har hon börjat kunna utforma sitt eget öde:

Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden…

Strof 3:
Den nya utopin börjar skönjas:

Från en drömvärld–till en värld av dröm
går vår levnads genomfart, den breda
allfarvägen! Verklighetens stad, belägen
mellan en barndoms lek med dagsljus
och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan,
står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus.

men den är ännu ofullbordad och i strofens senare hälft inträder en känsla av tvekan. Kommer även detta samhälle att misslyckas? Kommer tiden som vanligt ödelägga allt?

Alltför snart skall flyktsignalen i vårt inre
flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta
lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar
sagan om det medeltida mörkret mellan
Östergården, Mellangården, Västergården…
Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig
rosta fast kring kontinenter utan både människor
och måne?

Strof 4:
Som svar på detta visar Thoursie hur idealet har redan blivit verklighet. Den gestaltas genom en materiell trygghet. Temat av människans historiska kamp mot och nuvarande seger över naturen återkommer:

…denna sena timma
när familjerna i varv på varv i husen
begrunda var för sig den stora lyckan
att en egen liten vrå besitta. Så brytes
sfäriskt ljus mot ljus instängt i rum och kök;
så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.

Strof 5:
Vi återvänder till arbetaren på hemväg. Därefter zoomar dikten ut och avslutas med en bild av förstaden glimmande i ljus. Detta är förstås en mycket laddad symbol och till detta kan det vara viktigt att påpeka att det inte är ett utomstående ljus som får Sundbyberg att lysa (det ‘sfäriska ljus’ som nämndes i föregående strof månljuset är nu en “fånge” i kyrktornets spira)–det är staden själv som strålar ut mot det tomma natthavet.

Se, på kyrkans spira högt den genomstungne
tuppen, med månen lysande i sina klor!
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
–Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

A Song – Richard Crashaw

Lord, when the sense of thy sweet grace
Sends up my soul to seek thy face,
Thy blessed eyes breed such desire,
I die in love’s delicious Fire.
O love, I am thy Sacrifice.
Be still triumphant, blessed eyes.
Still shine on me, fair suns! that I
Still may behold, though still I die.

Though still I die, I live again;
Still longing so to be still slain,
So gainful is such loss of breath.
I die even in desire of death.
Still live in me this loving strife
Of living Death and dying Life.
For while thou sweetly slayest me
Dead to my self, I live in Thee.


In a way I feel poems like this scarcely need explanation. They seem simple enough to be enjoyed as they are. On the other hand I sometimes wonder whether they have become too foreign for us in our post-Christian world. As a teacher, one of the most frustrating things I have to work against when teaching anything that is even remotely historical is the general unfamiliarity–or if I may be so crude, disregard–of reference points that have until recently been taken for granted. Nowhere is this perhaps more true than in the total ignorance of Christianity. Religion among particularly young people in Sweden today is but a spectre, Christianity so forsaken that it scarcely even elicits a feeling, positive or negative, from your average young man or woman.

And I don’t mean to be snobbish or go off on the younger generation here. My generation was and still is probably just as benighted as they in this regard. For example, I recall being at a school service as an adolescent and having our school chaplain ask our entire year (around 120 students) “What is the name of the first book of the Bible?” Only ONE kid knew the answer. AND IT WASN’T ME! –AT A CHRISTIAN SCHOOL TO BOOT!

And now that I think about it I suppose that I only first came to be genuinely acquainted with Christianity through it’s aesthetic side. Perhaps that is the best way to start, anyhow. For anyone even vaguely interested in the arts one cannot ignore it. One has to engage with it and regardless of one’s religious convictions at least take it very seriously.

I really hope you do not identify with the ignorance I have railed against above, but then I think you really are among a minority. If you do feel unknowledgeable of Christian theology and are afraid you will not fully appreciate the poem above, no need to fear. I will now try and expound the entire Christian doctrine for you.

In the beginning…

Ah, stuff this. It takes too long. Besides, as I earlier suggested, I think Crashaw will do it better than me.


Form
Two stanzas with eight lines in each. The lines are written in iambic tetrameter. The poem is really aptly titled “Song”. Whether there was any music ever written to this I do not know but it is sufficient to read it out loud and delight in the mellifluous cadence of the verse. Note the repetitions and the consonance and assonance that appear in just about every single line.


Analysis
I don’t know if this poem was written on Crashaw’s death-bed but the primary theme of the poem is the reconciliation of life and death. This happens in the union with the divine. The first stanza tends to be more of a supplication–he addresses God and expresses his hope that in death there will be enough left of life to see him:

Be still triumphant, blessed eyes.
Still shine on me, fair suns! that I
Still may behold, though still I die.

The second stanza does not address God. Rather than being an entreaty it is more of a confident declaration by the poet:

Though still I die, I live again;
Still longing so to be still slain,
So gainful is such loss of breath.

One of the most powerful aspects of the poem is how it unites opposing images: life in death, joy in pain, love in anguish. This is English baroque at its baroquest. Look at the examples below:

I die in love’s delicious Fire.

and

Still live in me this loving strife
Of living Death and dying Life.

or how about this one:

while thou sweetly slayest me

Cocky atheists may say this is pure nonsense but I really do believe that poems like this shake the Richard Dawkinses of this world to the soul, though they might not admit it. Perhaps this goes to show the even greater relevance of religious art in our days. It is the last unassailable manifestation of the supernatural left to us.

Having lived in a country that did not impose any lockdown and, more importantly, not having anyone I personally know be bereaved by COVID, I probably have less reasons than most to feel relieved at seeing it go. I will not comment any more on it. Let this be this blog’s final word on the pandemic, complete with a poetic send-off.

Saying Good-Bye to the God of Disease I – Mao Zedong

Mauve waters and green mountains are nothing
when the great ancient doctor Hua Tuo
could not defeat a tiny worm.
A thousand villages collapsed,
were choked with weeds,
men were lost arrows.
Ghosts sang in the doorway of a few desolate houses.

Yet now in a day we leap around the earth
or explore a thousand Milky Ways.
And if the cowherd who lives on a star
asks about the god of plagues,
tell him, happy or sad, the god is gone,
washed away in the waters.

July 1, 1958



Saying Good-Bye to the God of Disease II – Mao Zedong

Thousands of willow branches in a spring wind.
Six hundred million of China, land of the gods,
and exemplary like the emperors of Shun and Yao.
A scarlet rain of peach blossoms turned into waves
and emerald mountains into bridges.
Summits touch the sky.
We dig with silver shovels
and iron arms shake the earth and the Three Rivers.
God of plagues, where are you going?
We burn paper boats and bright candles
to light his way to heaven.

July 1, 1958


Discovering Mao Zedong’s poetry was a real eye-opener. I assumed at first to see either petty little nothings or dull versified dogma published on the back of his fame (or notoriety, perhaps). What I instead saw was a poet of real skill and power. The poems above could have been written under any other name and would have been just as worthy of publishing.

But surely a man responsible for the deaths of millions of innocent lives (he tops the Wikipedia page for “List of political readers and regimes by death toll”) cannot be worthy of such praise? Surely his work, if any, ought to be the first to be smouldered on the pyres of cancel-culture?

Without dabbling into an invective against either Mao or cancel-culture, all I will stress is the need to have a deeper and complicated view of human nature–one that recognises that every one of us is a complex contrivance of attributes and potentials that in some cases turn nobleness into savagery and love into ruthlessness. Words like “bad” or “good” are not useful in describing anyone, though we live in a day and age that increasingly seems to think so. The poems above show that Mao was perfectly capable of artistic sensitivty and nobleness of thought.

I certainly expect the readers of this blog therefore not to be so pig-headed as to suspect me of exonerating Mao or downplaying the tragedies of any mass murderer in any way. Yes, the world might have been better off had he never existed, but I certainly see no reason to excoriate his poetry for that reason. Mao was not a monster. He was fundamentally and imperfectly human–all too human–and if one wants to acquaint oneself with a more complicated human portrayal of him, then I can warmly recommend reading the excellent introduction to The Poems of Mao Zedong by Willis Barnstone and then of course the succeeding poems, where the two above come from.

There we learn that Mao was greatly versed in the Chinese classics and this is reflected in his poetry–an ironic fact considering he perhaps more than any other single figure is responsible for the wholesale annihilation of traditional Chinese culture. While traditional forms of Chinese verse are perhaps not recognisable in translation, the references to cultural and religious symbols in them are very obvious. Just look at the titles!

Analysis

The theme of the pair of poems above is that of a celebration of modern technological achievement, most obviously in the field of medicine. Although they hail the new, they are very cleverly interwoven with traditional cultural references. In the poems, disease is not objectified in the modern sense, but deified in the traditional one, and armed with modern medicine, we are bidding farewell to those spirits that have throughout the ages haunted man.

The poems celebrate more than just modern medicine, however. The first poem notes the advancements in modern transportation and the discovery of the universe:

Yet now in a day we leap around the earth
or explore a thousand Milky Ways.

and once again these are balanced by traditional cultural references. Here, in the succeeding line referring to “the cowherd who lives on a star”–an ancient folk-tale about a cowherd doomed to live at the end of the Milky Way ral references. Here, in the succeeding line referring to “the cowherd who lives on a star”–an ancient folk-tale about a cowherd doomed to live at the end of the Milky Way. Now that space travel is becoming possible, humans will also be able to make contact with him (https://en.wikipedia.org/wiki/The_Cowherd_and_the_Weaver_Girl). Now that space travel is becoming possible, humans will also be able to make contact with him.

This juxtaposition of the modern with the old is notable in the second poem too. It starts with a very beautiful and timeless description of the natural world.

A scarlet rain of peach blossoms turned into waves
and emerald mountains into bridges.
Summits touch the sky.

That could have come from any Chinese classic. Yet we are celebrating at the same time the human, technological domination of this landscape:

We dig with silver shovels
and iron arms shake the earth and the Three Rivers.

Disease itself pertains to this old world that man has begun to vanquish. Practically this might have been through advancements like sterilisation and inoculation, but no mention is made of it. Instead, Mao solemnly evokes a ancient religious ritual that bids it farewell.

We burn paper boats and bright candles
to light his way to heaven.

Till Själen

Själ lilla,
stilla.
Fladdrerska,
pladdrerska,
än en minut,
flämtande,
skämtande,
njut.

Du vet vad du lämnar,
ej vart du dig ämnar.
Ack, bort i en öken
där kring dig, blott töcken
och skuggor du ser.
Själv, blott en skugga där svävande,
bleknande, bävande,
leker du,
smeker du
aldrig, aldrig mer.


Svenska språkets vackraste dikt? Ja, en värdig kandidat åtminstone. Dikten är i själva verket en tolkning av en dikt skriven av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138 e.Kr.):

Animula, vagula, blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca
Pallidula, rigida, nudula,
Nec, ut soles, dabis iocos.

men översättningen är uppenbarligen så pass fri att den kan ses som ett verk i sig.

Frans Michael Franzén, litterärt aktiv mellan 1700-talets slut och 1800-talets första hälft, var en finlandssvensk skald, mest känd idag för de psalmer han författat. Han var också en flitig poet som kanske bäst kategoriseras inom den svenskspråkiga förromantiken.

Men känner vi igen något av detta här? Vad i den är förromantiskt i sådana fall? Vad är kristet? Vad är nordiskt? Uppenbarligen är den främsta förklaringen bakom denna säregenhet att dikten skrevs av en romersk hedning för över tusen år innan Franzén levde. Men om vi jämför denna översättning med andra tolkningar av poesi från antiken kan man nästan alltid känna igen översättarens tid och omgivning i språket–i hur tolkningen skanderar, hur bildspråket ser ut, i de ord som används. Man kan inte riktigt göra detta här. Om vi hade läst denna dikt utan att veta vem upphovsmannen var skulle den lika gärna ha kunnat vara skriven av en medeltida mystiker som en tjugotalets nihilst.

Det första man slås av är diktens starkt musikaliska klang, men analyserar vi metern märker man inget uppenbart mönster: det är en blandning stigande (jamber) och fallande (trokéer och daktyler) versfötter med rader av varierande längd. Jämför därefter den första strofens fåordighet och fåstavighet

Själ lilla
stilla.
Fladdrerska,
pladdrerska,
än en minut,
flämtande,
skämtande,
njut.

med det andra styckets mer utsvävande karaktär:

Du vet vad du lämnar,
ej vart du dig ämnar.
Ack, bort i en öken
där kring dig, blott töcken
och skuggor du ser.
Själv, blott en skugga där svävande,
bleknande, bävande,
leker du,
smeker du
aldrig, aldrig mer.

Franzéns egna indelning av dikten i två strofer är genialisk. Motiveringen till detta är att skilja på innehållet och tonen i respektive strof samt låta strofernas respektive rytmik framhäva detta. Den första är knapp för att innehållet är också det: ty vad annat finns det för själen att göra i dödens stund än att tiga och njuta av dess sista minut? Notera hur själen beskrivs på dödsbädden: den är ‘liten’ och “stilla”, obetydlig (“fladdrerska”, “pladdrerska”) och kortvarig (“minut”).

Annorlunda är det i den andra strofen där diktaren träder mer in i bilden för att adressera själen som tyst inväntar dödens befrielse. Denna strof är mer resonerande men inte mindre musikalisk för det.

Franzén må väl ha varit en from och orubblig kristen, men man känner vid diktens slut att han han måste ha åtminstone tillfälligt övergivit en kristen övertygelse av livet efter döden för att skriva detta–dikten är så laddad med en genuin och personlig lidelse. Franzén försöker inte inbilla sig hur Hadrianus kände och tänkte–känslan av salig osäkerhet inför döden känns snarare helt översättarens egen.