Arv och eget
En slaga går en slaga slår
långt borta i mitt blod.
Igenom långa led av män
hör jag den trygga takten än
som jag först sent förstod.
En åra går en åra slår
emot en relings kant
långt borta i det blod jag ärvt
och sjömäns shanties klinga djärvt
bakom min bröstkorgs spant.
Det är min lynnes dubbla lott
att jordens ro och havets gång
ej sluta med sitt växelspel.
Den är den vackra arvedel
som skapar trygg fast flyhänt sång.
Och bort går år och det blir vår
och genom blodet bärs igen
en rytm från rons och orons män.
God är den jord jag jämt är när
men all min lust är inte där.
Och när det redes mig en grav
Där Glumslövs källsprång gå,
skall det på stenen stå:
“Själv sjöng jag blott en liten stund,
sjung för mig evigt, Öresund.”
Finns det någon i vårt numera alltför genomglobaliserade land som kan vara lika fäst till det lokala som Gabriel Jönsson var till sina hembygdstrakter? I modern tid har Skåne producerat en rad fina diktare såsom Frans G. Bengtsson, Sven Alfons, Hjalmar Gullberg, Hans Dhejne och Anders Österling, men förutom möjligen denna sistnämnda så måste Jönsson ändå vara Skånes modernist par excellence, inte för dennes estetiska kvaliteter utan helt enkelt på grund av den geografiska förankringen. Det finns knappt en dikt av Jönssons som inte genomsyras av Skåne: dess landskap, dess historia, dess folk–och detta hela vägen ner till versernas mest minutiösa detaljer. Även när det rör sig om något så oansenligt som en blomma vid vägkanten eller krusningar på vattnet så känns dessa så utvidgade och fördjupade av poetens nostalgiska kärlek till en väldigt specifik plats på denna jord.
Gabriel Jönsson är ytterligare en numera förbisedd gestalt i den svenska litteraturen (hans verk är ur tryck idag) som jag skulle vilja uppmärksamma med denna blogg. Han är kanske mest känd för att ha författat texten till visan Flicka från Backafall (eller “Vid vakten”–en mycket fin dikt i egen rätt) men förtjänar en större läsekrets för sitt övriga författarskap. Fler dikter av Jönssons kan ni hitta här.
Form:
Fem strofer i jambisk tetrameter. Rimschemat i de olika stroferna varierar något.
Analys:
De första två stroferna är ljudliga minnen vars efterklanger får en betydligt djupare innebörd i skrivande stund. Det är dessa till synes ringa detaljer ur barndomen (i den första strofen, ljudet från ett primitivt tröskningsredskap och i den andra, en åra mot en reling) som också pekar mot ett betydligt större “arv” som har gått ned i ett långt led av generationer och nu blivit en olöslig del av den poeten är:
Igenom långa led av män
hör jag den trygga takten än
som jag först sent förstod.
Dessa två minnen belyser också de två största beståndsdelarna av detta arv. Jönssons Glumslöv är och var lika mycket ett jordbruks- som kustsamhälle och sålunda är det både jord och hav som format honom och inspirerat hans diktning:
Det är min lynnes dubbla lott
att jordens ro och havets gång
ej sluta med sitt växelspel.
Den är den vackra arvedel
som skapar trygg fast flyhänt sång.
Jag är osäker när just denna dikt författades men vissa rader antyder att den skrevs på senare år. Mot slutet blir skalden varse tidens gång och sålunda den annalkande döden, och precis som han fötts och formats mot bakgrund av jordens och havets växelverkan så har han också berett sig en sista vilostad där dessa skall evinnerligen sammanblandas:
Och när det redes mig en grav
Där Glumslövs källsprång gå,
skall det på stenen stå:
“Själv sjöng jag blott en liten stund,
sjung för mig evigt, Öresund.”